torsdag 27 september 2012

Fansen vs. Medierna - del 2

Att SVT och ABC har gjort bort sig en del den här veckan råder det väl inte längre något direkt tvivel om. Många var vi som höjde våra röster mot inslaget som sändes i tisdags. Reportaget behandlade polisens nya bröstkamera och att dessa har lett till att en 22-åring dömts till sex månader i fängelse för våldsamt upplopp och misshandel. Inslaget hade haft sin plats i debatten, om bara alla involverade parter fått säga sitt. 

Men riktigt så enkelt blev det ju inte.

För mer känslosamma inlägg och texter i ämnet rekommenderar jag Pernilla Olsson och Gustav Gelins alster. Här tänkte jag leverera en mer djupdykande analys av exakt vad som gick käpprätt åt helvete i rapporteringen.

Vi börjar med inslaget som sändes i tisdags, och där finns det många aspekter som förtjänar att nämnas. 

1. Enligt god journalistisk sed ska samtliga parter i en konfliktstory komma till tals. Så var inte fallet i det första inslaget - vilket många redan påpekat. 

2. "Den tredje statsmaktens" kritiska frågor lös med sin frånvaro.

– Lagföringsmässigt är det en tungt vägande del när det gäller bevisföringen i domstol, att kunna synliggöra vad som hänt på plats, i de här situationerna som är kaosartade, säger tunnelbanepolisen Claes Murray till SVT angående bröstkamerorna.

Murray syftar alltså till de kameror som polisen har installerat på sina bröstkorgar. Videofilmerna kan sedan användas för att identifiera våldsmakarna och ge fällande dom. Egentligen inget konstigt med det. Vi privatpersoner har även rätten att dokumentera vad personer med våldsmonopol gör i tjänst.

En av de senare följdfrågorna blir, hur polisen ska göra med folk som maskerar sig:
– Det finns ju alltid den möjligheten att de maskerar sig men då får vi utvidga och förändra våra arbetsmetoder, menar Murray.

Det är nu det börjar bli riktigt vanskligt ur ett journalistiskt perspektiv. På mindre än tio minuter hinner jag hitta - och skrämdumpa - följande bilder på polisens agerande vid Norra ståplatsläktaren:






Poliserna är helt anonyma på dessa bilder. Något som sannerligen inte är kutym, och är ett olagligt beteende. Det är inte heller lagligt att använda pepparsprej, annat än i nödvärn, eftersom verktyget är vapenklassat. Men inget av detta framkommer under tisdagens inslag.

Journalisten väljer istället att vinkla historien utifrån polisens synvinkel. Ingen annan kommer till tals. Ingen kritik riktas mot varken övervåldet eller här ovan visade bilder. Räckvidden för det korta reportaget överskrider miljonen och Hammarby, i det här fallet, får inte säga sitt. Ingen får säga sitt om polisens ingripande. Allt kretsar kring en kamera på bröstet. Inget handlar om att en 22-åring nu sitter fängslad till följd av att polisen brutit mot alla strategiska föreskrifter kring läktarsituationer. Det framkommer inte heller att barn fått andnöd på grund av polisens pepparsprejande. 

(Snabb inflikning. Jag stöttar verkligen inte våldsamt upplopp och våld på - eller utanför - läktaren. Dessutom är det förkastligt att en snubbe kastar en tunna på en häst. Att det är förkastligt är självklart i min mening, men jag vill verkligen förtydliga detta, så att ingen missförstår mig.)

Var det andra reportaget verkligen bättre?


Nu över till det andra inslaget. Under onsdagens ABC får vi höra reportern berätta att Hammarby släppt filmsekvenser som visar hur polisen använder sig av batonger och pepparsprej. Bra så. Vad vi däremot inte får se är själva upprinnelsen till tumultet. 

(Det här är INTE bråket som skapade tumultet!)



Ursprunget till polisens närvaro ägde rum en bit innan tidpunkten för denna skärmdump, som i reportaget avger känslan av det är här man ser slagsmålet. Men så var inte fallet. Polisen var inte i närheten när det första internboxet bröt ut. Och då stävjades bråket snabbt av publikvärdar och andra supportrar - som många redan påpekat. Polisens närvaro var onödig. Men det framkommer inte i det andra inslaget annat än i ett citat från Hammarbys evenemangsansvarige, Göran Rickmer. Den upprättelse Bajen får i inslaget är att klubben får kritisera polisens övervåld.

Frågorna polisen borde besvara lyser än med sin frånvaro


ABC:s inslag redogör för hur polisen klev in på läktaren till följd av ett bråk mellan två personer. Bra så. Men visa då bilderna från den situationen, och inte när tumultet redan eskalerat (vad vardagligt folk förmodligen anser) bortom rimlighetens gränser.

Göran Rickmer berättar sedan hur polisens agerande skadat minderåriga och hur beslutet att använda pepparsprej resulterade i en våldsspiral. 

Därefter ställer ABC-journalisten denna fråga till den operativa chefen hos polisen:
"Finns det någonting du kan säga om hur supporterpolisen agerat inne på Söderstadion?"

Okej. 
Nu har det spårat ordentligt. 
Supporterpolisen är alltså INTE de som klev in. Supporterpolisen har en rådgivande roll inför, under och efter evenemangen - men de bär däremot aldrig kravallhjälm eller pepparsprejburkar. Den enda anledningen jag kan se för att ställa frågan är om supporterpolisen i någon mån rådgivit den operativa chefen att kliva in på läktaren - men alla intervjuer jag haft med supporterpolisen får mig att utgå från att så inte var fallet.

Kalla det en semantisk miss. Kalla det en petitess, men den missen skulle inte ha skett av en insatt reporter. Misstaget skulle inte ha skett om journalisten eller redaktören ägnat några väl valda timmar till att läsa sig in på ämnet.

Polischefen kan sedan inte svara på frågan. Inte för att han inte har informationen, utan för att han helt enkelt inte får kommentera fallet. Ärendet är fortfarande under utredning. Inget konstigt med det.

Vad som däremot är läskigt, vad som är obehagligt och vad som får mitt supporterhjärta att bulta än hårdare är inte vad som följer. Utan vad som inte följer.

Det jag undrar är varför journalisten inte frågade:
"Varför bröt polisen mot de föreskrifter som existerar?"
"Varför skyddade polisen sin identitet när de vevade med batonger och pepparsprejade mot oskyldiga människor?"

Och folk undrar varför fotbollssupportrar misströstar medierna...

Följ mig gärna på twitter: @ehrnberg




lördag 22 september 2012

Fotbollsklubbarna i sociala medier

Om du inte är en telefonlinjemodem-surfande smurf från 90-talet, så har du nog upptäckt att det här med "sociala medier" är en relativt het potatis. En del avskyr det nya medielandskapet. Andra, som jag själv, älskar det. Och det verkar även många av de svenska idrottsklubbarna göra.

Men hur väl använder sig landets fotbollslag av de sociala medierna? Hur bra är AIK egentligen på Twitter? Hur integrerar Blåvitt med sina fans i de sociala medieflödena? Och vilken tagg är störst, #dif eller #bajen?

Jag ger er nu ANALYSEN NI INTE FÅR MISSA, typ!

Det här med att påstå att någon/något är bättre på sociala medier än en annan entitet är, för att uttrycka det milt, jävligt vanskligt. Sociala medie-experter är oense om vad som är rätt, och vad som är fel. PR-konsulter förspråkar dess kraft, men många kan inte avgöra vad som är upp och ner. Och i branschen finns det inte heller några konkreta algoritmer för att avgöra potentiella, eller reella, värden i "RT:s", "likes" eller kloutscore. Bra så. Dessutom måste man fråga sig om det överhuvud taget finns några sociala medie-experter? Är det verkligen positivt att hävda att vissa är bättre eller sämre i det digitala klustret? Min chef, Brit Stakston, skriver bra om ämnet här - och tolka fjäsket som ni tolka vill.

Men nu hoppar vi över de verkliga problemen och de riktiga debatterna.

Integrering och interaktion

Noterbart för alla elitklubbar i den svenska fotbollstoppen är att samtliga har integrerats i Svenska Fotbollförbundets nya mediesatsning. Samtliga har tillhandahållit möjligheter till egna webb-TV-shower - med studior, kamerauppsättningar och digitala kanaler. Dessutom har de flesta knutit sig till SvFF:s hemsidenätverk. En satsning som kostade åtskilliga miljoner, men samtidigt misslyckades man med att få med sig den formellt sett största klubben - AIK - som har valt att inte publicera den banner som alla andra lag har högst upp på sina hemsidor.








De sociala medie-verktygen är otaliga. Bland de fortsatt främsta är de klassiska bloggarna (om man nu väljer att kasta in bloggarna i begrepet "sociala medier). Exempelvis har AIK, till skillnad från många andra lag, ingen länkad blogg på sin officiella hemsida. Sajten pekar förvisso mot AIK Medias videoflöde, men ingen direktlänk till varken AIK Media eller dess blogg - Blackbeat. På den här fronten får Sveriges självutnämnda gigant klart underkänt.

Något bättre är Gnaget på sin facebooksida. Med 110 446 "likes" är AIK störst på Facebook av de svenska klubbarna. Däremot finns det ett stort, och synnerligen underhållande, "men" för de som inte har gulsvarta hjärtan. När Facebook satsade på timelines fick folk och företag möjligheten att addera information bakåt i tiden. Något AIK inte har valt att göra. Nu får man istället känslan av att solnaklubben grundades 1891 och att inte ett jävla piss hände mellan 1800-talets slut och 2007. Som om Nebojsa Novakovic lobb mot Barcelona aldrig ägde rum. Det här kan förstås leda till att konspirationsteoretikerna runt VM 58 får vatten på sin kvarn.

Twittertrubbel

"Hej, hopp, vi ska finnas på Twitter" är ett slags återkommande mantra i medie-världen. Vem vill liksom inte missa när Piers Morgan trollar Michael Owen. Skämt åsido, Twitter är ett fantastiskt verktyg för att hänga med i vad omvärlden pratar om, för att förankra eller förstärka relationer, för att bygga personliga såväl som kommersiella varumärken, engagera sig i politiska sakfrågor eller sänka sitt intellekt i den SD-ockuperade hashtaggen, #svpol. Men den positiva poängen med Twitter är att kommunikationen sker åt två håll. Twitter ger möjligheter till dialog mellan aktörer och intressenter, mellan företag och konsumenter. Twitter har skapat möjligheter till två-vägs-kommunikation mellan - exempelvis - fotbollsklubbar och deras supportrar.

Men det verkar inte många klubbar förstå.

@Hammarbyfotboll kan stoltsera med 4 699 followers och 2 313 tweets, men kontot följer endast 20 handles (som twitterkonton kallas på binärspråk). Bland de som klubben följer återfinns två medarbetare (beroende på vad man väljer att klassa Rami Shaaban som), ett informationskonto om klubbens nya arena, fyra sportjournalister, ett gäng gamla lirare och resterande är spelare ur den nuvarande truppen.

That's it.

Vid en grov analys av @Hammarbyfotboll's tweets under superettansäsongen 2012 finner jag färre än 5 mentions, drygt 20 retweets - varav ungefär hälften är från egna spelare och interaktionen med fansen kan närmast beskrivas som icke-existerande i detta digitala fönster. Inte ens hashtaggen #bajen, som under sin livstid sett drygt 18 000 tweets (enligt sajten Topsy), används särskilt mycket. Under säsongen som gått har taggen använts i färre än 50 tweets från Hammarbys officiella twitterkonto. När det vankats livetwittring från matcher har kontots admin istället valt taggen #bajenlive. På frågan om varför lär de gamla tvista. Jag förstår i alla fall inte. Bajens twitternärvaro får ett glasklart IG.

Men allt är inte pest och pina i de sociala medierna.

Lillebror visar vägen

För att påvisa hur Twitter faktiskt kan användas av engagerade och kunniga kommunikationschefer vill jag rikta blickarna mot en relativt liten klubb från Hisingen i Göteborg. BK Häckens twitterkonto är ett utmärkt exempel på hur det aktuella mediet kan utnyttjas.



Notera interaktionen. Notera hur de åtminstone försöker ge sina fans den hjälp de behöver. Retweets från supportrar. Frågor på hur matchen ska sluta. Allt finns där. Det enda problemet är att kontot inte länkas, eller ens nämns, på framskjutna platser på klubbens officiella hemsida. Det finns inte heller något som pekar mot klubbens Facebooksida. Det enda sättet att få en stadig ström av Häcken-nyheter är att hitta, via omvägar, Twitterkontot eller Facebooksidan - det finns inte ens en tydlig RSS-knapp!

Dialogen med fansen försvinner

I samma stad, i andra färger ser ett twitterkonto ut som ett ingemansland i länklimbon. IFK Göteborgs sociala medieinteraktion är fullkomligt under isen. Det enda man finner i flödet är länkdumpar till egenproducerade artiklar. Om det är vad man önskar, så är det fine by me, men om det är vad man är ute efter så kan man lika gärna addera hemsidan i sitt RSS-flöde.

IFK Göteborg använder sig av två konton, en för mindre nyheter och en för större. På klubbens hemsida använder de widgets som gör det möjligt att se flödet i #ifkgbg, vilket ger ett plus i kanten då fansen förstår var de ska hänga när det är dags att diskutera Blåvitt. Men att inte fullt ut använda potentialen i ett medium såsom Twitter är besynnerligt.

Kommunicera mera
I mitt tidigare inlägg på denna blogg redogjorde jag mina åsikter om Jan Majlards krönika, "Derbyfest? Snarare svarta september". Att Djurgården inte valde att kommentera artikeln får de stå för. AIK retweetade åtminstone en artikel från Blackbeat om Svenska Dagbladets bottennapp.

Utifrån mitt perspektiv som PR-konsult vill jag ändå hävda att tystnaden från Dif är underlig - och negativ. AIK:s vd tog tjuren vid hornen och berättade vad Solnaklubben ansåg om alstret, men först på tisdagen. Thomas Edselius kunde ha sagt sitt till fansen genom de sociala medierna redan på måndagen, istället skickade han ett öppet brev till traditionella medier.

På Twitter kan ledare inom klubbar ta ställning för sina fans. Eller ignorera dem. Klubbarna kan omfamna den digitala plattformen. Eller motarbeta den. Men det är synd att man nu kan börja prata om "traddklubbar" och digitalkompetenta föreningar. Det vore trots allt softare om fansen kunde få ut maximalt av sitt engagemang. Att de kunde få något tillbaka även utanför arenorna.

(På frågan om vilken tagg som är störst, #dif eller #bajen, så är svaret att bajen är störst (#dif har sett cirka 14 000 tweets, medan #bajen taggats i 18 000). Men även detta är oerhört vanskligt, vilket många bajensupportrar vet om. Sök på "bajen" utan #-tecken och häpna över mängden spanjorer som invarderat flödet.)

Inom sinom tid kommer jag att analysera de olika fansen och spelarnas interaktion och användande av sociala medier. Håll utkik tills dess eller följ mig gärna på Twitter. Ni hittar mig på @ehrnberg, och ni följer mig förstås på egen risk.

måndag 17 september 2012

Fansen vs. Medierna

Ni kan säkerligen storyn vid det här laget. AIK möter Djurgården på ett fullsatt Råsunda. Supportrar i alla åldrar rullar mot en arena som nu står för graven. Skådeplatsen ska rivas och ge vika för en ny framtid. De två lagens fans vill fira med pompa och ståt. 

Bakom festen står inte bara två formstarka klubbar, som har vind i seglen och supportrar med tryck i strupen. Bakom tifohavet och läktarsången står även hundratals eldsjälar som lägger ned otaliga timmar på att underlätta för övriga att inge hopp och mod i sin sina elva krigares hjärtan. Och så ser det ut över hela fotbollssverige. Inför mer eller mindre varenda kamp står ett gäng tjejer och killar och håller supporterfanan högt. De reser land och rike runt för att stötta sitt lag. För att stötta sina färger. För emblemet. För gemenskapen. De gör det för att hjärtat säger att de ska göra det.

Det är med de välmenande fansen i tankarna man ska läsa texten som Svenska Dagbladets krönikör, Jan Majlard, levererade under söndagsaftonen. I min bransch talar man ofta om PR-värden i artiklar. Visst finns det situationer där devisen "all PR är bra PR" gäller. Men långt ifrån jämt. 

Vi talar ofta om en artikels konkreta värde. Åt endera det negativa, eller det positiva hållet. Uppmärksamhet kan ha positiva konsekvenser. Men för en gruppering (i det här fallet fotbollssupportrar), som är löst sammansatt - utan att för den sakens skulle sakna fasta punkter - kan det bli svårt att replikera på Majlards bullshit. 

Det är här Majlards krönika "Derbyfest? Snarare svarta september?" kommer in. PR-värdet landar på, utifrån något diffusa och relativa affärshemligheter, drygt 1,08 miljoner kronor. I negativ riktning.  Och då räknar jag enbart den analoga artikeln. (Jag utgår från TS:s upplagesiffror och annonspriser från 2011). En miljon kronors varumärkesskada på supportergrupperna som i ur och skur stöttar sitt lag.

Jan Majlard väljer i sin krönika att vinkla derbyfesten mot ett fruktansvärt politiskt och mänskligt öde i 60-talets mellanöstern. Svarta september. Ett litet medvetet frågetecken används i rubriksättningen för att undkomma en frontalkollapsad publiceringsetik. Majlard jämställer i ett svep söndagens fotbollsderby med en komplicerad geopolitisk tragedi som krävde 1600 människors liv. Han menar det självklart inte rakt av, men:
"Nationalarenas sista derby, blev förutom AIK:s snygga andra halvlek och tre mål av Europaklass, en krigsförklaring från fansen.", skriver Majlard - något mindre svävande den här gången.


Supportrarna börjar bli vana


"Läktarvålds"-debatten har pågått under en längre tid. Inläggens saklighet har varierat kraftigt. Ett noterbart bottennapp är bland annat dåvarande länspolismästaren i Stockholm, Carin Götblad, som skrev detta alster i april 2011. En text som får fotbollssupportrar att framstå som satans verktyg. 

Under en paneldebatt i Almedalen några månader senare bekräftar hon att hon aldrig bevittnat en fotbollsmatch inne på Råsunda. Eller på Söderstadion. Eller på Stockholms Stadion. Eller på Ullevi. Eller på Swedbank Stadion, för att nämna några välkända arenor i Sverige. 

Och hon är en av de ytterst ansvariga för polemiken som nu har uppstått.

Kvar står ett gäng eldsjälar och resten av befolkningen som, när skiten verkligen träffar fläkten, inte får läsa ett enda ord om det verkliga huliganvåldet - då krimreportrarna verkligen borde stå i högsta hugg med tangentbord och redaktionstelefon. Att medierna inte rapporterar om detta skapar en besvikelse bland supportergrupperingarna som kämpar för en stämningsfylld - och säker - läktarkultur. Istället får de förlita sig på sina egna för en rapportering om de vidrigheter som bland annat utspelade sig i lördags. De verkliga huliganerna huserar i digitala och mentala sandlådor land och rike runt. Slagsmålen som utbryter är oftast, dock inte alltid, internt bokade uppslutningar. Men det är bara när det sker på öppen gata som rapporteringen kommer fram. Och då slås lagtillhörighet gärna fast, som om det hade något med problematiken att göra. I kölvattnet står klubbarna med ett decimerat varumärke.

När jag ser barn invid den arena jag mest frekvent besöker ser jag aldrig några skräckslagna tårar i deras ögon. Det påstår sig Majlard ha gjort. Vad jag däremot har fått se är barn som hostar sig hesa till följd av polisens missriktade tårgasdumpar

Finns det folk på fotbollsarenor som använder mindre barnvänliga ord? Självklart. Finns det supportrar som inte sköter sig? Definitivt. De är dock få. Patetiska patrask finns i alla grupper. Såväl bland fotbollsfans som folk med våldsmonopol.

Följ mig gärna på twitter: @ehrnberg.