tisdag 13 november 2012

Näthat och anonymitet

Under året som gått har mängder av debatter flödat kring näthat och vuxenmobbning i bit-kodernas förtrollade land. Det är på nätet man tydligen finner det bottenlösa hatet, i såväl Twitterstormar som i den offentliga bloggosfären. Dessutom uppges anonymitetens hölje ha gett rättshaverister rätten ( vilket snarare borde benämnas med "möjligheten") att uttrycka sina åsikter hur som helst - och det är förjävla fel, om man ska tro diskussionerna.

Av någon anledning är det främst folk ur det äldre gardet som ventilerat sig i dessa alla-hatar-mig-debatter. "Det kryllar av kräk på internet". Likaså kan man jämställa twittrande människor med alkoholiserade egoister. Debattörer i offentlighetens ljus har fått vänja sig med påhopp, and they hate it.

Men på riktigt, är ni verkligen förvånade?

Och har ni verkligen ingen koll på hur det riktiga näthatet ser ut?

Enter: "Jessi Slaugther". (Inte hennes riktiga namn, såklart).

Lite jävla perspektiv, tack!

När elva-åriga "Jessi Slaughter" kom i kontakt med nätets absolut mörkaste sidor slutade det hela med att hon tvingades leva under polisbeskydd. Slaughters namn, adress, telefonnummer och digitala foton hängdes ut. Reella dödshot följde. Prostituerade skickades till hennes hem. Och hennes far förvandlades till en av 4chan's mest omtalade karaktärer. "Cyberpolice" är nu ett ord som aldrig kommer att försvinna ur det digitala vokabuläret.

Och hon kan inte bara "lämna genusdebatten", vända nätet ryggen eller vandra vidare mot ljusare IP-adresser. Världens galnaste forum hatar henne. Pär Ström kan blocka osympatiskt inställda individer på Twitter.

Eller räkna med ett försvarstal i självaste Dagens Nyheter.

Anonymitet Ondska

Anonymiteten på nätet har, sannerligen, legat bakom mycket ont. Men också förbannat mycket gott. Reddit är ett jävligt tydligt exempel på det, arabiska våren är ett annat och mIRC är ett (om än något tudelat) femtioelfte exempel på anonyma forum som inte enbart föder ondska.

Aber nein, svenska debattörer ser det som sin rätt att inte bli kränkta. Och det är, för att använda ett jävligt uttjatat ord, "historielösheten" kring anonymitet på the internetz som genererar min irritation.

"Folk tar olika hårt på kränkningar och påhopp" - Ja, det är ju rätt uppenbart vid det här laget.

Att Pär Ström väljer att lägga ned sin medverkan i genusdebatten är faktiskt rätt skrattretande. Den är löjlig. Direkt patetisk. Speciellt i relation till Jessi Slaugther. För kastar man sig in i debatten med att hänga ut två kvinnor för en samlad troll-kår, ja, då får man fan stå ut med att debattörer kallar en korkad.

Hot är förstås förkastligt, oavsett var du står i varje enskild debatt. Att gå under jord på grund av uppenbara troll eller meningsmotståndare är bara ynkligt. Vita Kränkta Tangentbord.

Jag ber bara om lite perspektiv, som sagt.

Hur går vi vidare?

Vad krävs då för att stoppa kränkande kommentarer mot folk som kastar sig in i debatten? Med största sannolikhet måste vi avanonymisera nätet. Men om ni/vi/du/jag vill föra den debatten, då får vi aldrig glömma allt det goda som sprungit ur nätets anonyma vagga:


(Om ni tar illa vid av videoklippet, så kan ni få mer bakgrundsinfo till en av tidernas bästa trollningar här. Men med det sagt, undvik för allt i världen det som försiggår på 4chan.org/b/ och det mesta, men inte nödvändigtvis allt, på Flashback).

Lärdomar

Oavsett hur ni väljer att vrida och vända på det, så följer påhopp och kränkningar i mediemaktens kölvatten. Jag vet själv hur det känns. Innan jag landade i PR-branschen famlade jag runt som journalist. Mordhot förekom. Kommentarer om mitt utseende likaså. Och alla tar dessa aspekter av debatten på olika sätt, men om det var något jag fick lära mig under mina första dagar i 56k-modemets förtrollade land var att vända ryggen till trollen.

"Don't talk to trolls. Because if you do, they win."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar