torsdag 15 november 2012

Protesten som blev till verklighet

Det var dags för invigningsmatch på det nya skryt-myt-bygget i utkanten av Stockholm. Sverige mötte England i en helt onödig fotbollsmatch. Och om det inte hade varit för Zlatans konststycke, hade den här matchen gått till historien som något av det viktigaste som hänt i svensk fotbollshistoria.

Kvällen då den moderna fotbollen till slut tog död på allt.

Den briljante journalisten Erik Niva touchade på det. Robert Laul, som ofta vädrat supportrarnas oro, drev det något längre och skrev inledningsvis: "Riv rymdskeppet och ge oss pengarna tillbaka."

Men ingen av dem vågade konstatera det uppenbara. Varken de eller experterna som orerade i TV-rutan vågade ta på sanningen med en fem meter lång stång. Utan Ibras mål hade debatten varit i full gång nu.

Slipsknutarna besegrade halsdukarna.

För sanningen är att i strömmarna som flödat under Svenska Fotbollförbundets kansli har det här alltid varit målet. En Zlatan som briljerar framför logér och TV-kameror. En Ibrahimovic som får superlativen att ta slut - toppat med ikoniska bilder av en flygande malmöit. Och det hela skulle självklart gärna kryddas med två stackars stolpskott som fått i uppgift att elda på publiken.

Det enda jag väntade på var att Zlatan skulle sula upp tröjan och skrika:
"Are you not entertained? ARE YOU NOT ENTERTAINED?"

"Ta bort alla känslor från sporten..."

Mina damer och herrar. Onsdagens landskamp var inte ett spektakel, det var Golgatavandringen för den svenska supporterkulturen.

49k på sittvärmare. Riddare [sic] på nationalarenans gräs. Bollar som träffar en jumbotron. En vädjan om att sluta kasta pappersvalor. Allt det här till en kostnad av tre miljarder kronor, exklusive mutor.

Jag tvivlar inte alls på att AIK kan få Friends Arena att koka. Bajen kommer definitivt att leverera i Johanneshov, likaså Djurgården. Oavsett lag, vill vi alla se en levande kultur.

Men det roliga med onsdagens match var att vi för ett tag sedan protesterade med tio tysta minuter för att markera hur det skulle se ut om Lars-Åke Lagrell med bihang fick som de ville. Igår blev protesten verklighet. Men vad gör väl det när förbundet fick sin ögonblicksbild som de kan hänga upp på kansliet och njuta av i decennier:

Förbundet har startat en häxjakt
Med lagar som säger så här! 
Ta bort alla känslor från sporten 
För då blir den mer familjär 
Men så länge vi står här på läktarn 
Kommer fotbollen aldrig att dö! 
Supportrar får sporten att leva 
Försök aldrig stoppa vårt stöd! 

Det sköna man kan ta med sig från novembernattens debacle var att Zlatan fick ge SD en fett jävla knäpp på näsan.

#MDMF

tisdag 13 november 2012

Näthat och anonymitet

Under året som gått har mängder av debatter flödat kring näthat och vuxenmobbning i bit-kodernas förtrollade land. Det är på nätet man tydligen finner det bottenlösa hatet, i såväl Twitterstormar som i den offentliga bloggosfären. Dessutom uppges anonymitetens hölje ha gett rättshaverister rätten ( vilket snarare borde benämnas med "möjligheten") att uttrycka sina åsikter hur som helst - och det är förjävla fel, om man ska tro diskussionerna.

Av någon anledning är det främst folk ur det äldre gardet som ventilerat sig i dessa alla-hatar-mig-debatter. "Det kryllar av kräk på internet". Likaså kan man jämställa twittrande människor med alkoholiserade egoister. Debattörer i offentlighetens ljus har fått vänja sig med påhopp, and they hate it.

Men på riktigt, är ni verkligen förvånade?

Och har ni verkligen ingen koll på hur det riktiga näthatet ser ut?

Enter: "Jessi Slaugther". (Inte hennes riktiga namn, såklart).

Lite jävla perspektiv, tack!

När elva-åriga "Jessi Slaughter" kom i kontakt med nätets absolut mörkaste sidor slutade det hela med att hon tvingades leva under polisbeskydd. Slaughters namn, adress, telefonnummer och digitala foton hängdes ut. Reella dödshot följde. Prostituerade skickades till hennes hem. Och hennes far förvandlades till en av 4chan's mest omtalade karaktärer. "Cyberpolice" är nu ett ord som aldrig kommer att försvinna ur det digitala vokabuläret.

Och hon kan inte bara "lämna genusdebatten", vända nätet ryggen eller vandra vidare mot ljusare IP-adresser. Världens galnaste forum hatar henne. Pär Ström kan blocka osympatiskt inställda individer på Twitter.

Eller räkna med ett försvarstal i självaste Dagens Nyheter.

Anonymitet Ondska

Anonymiteten på nätet har, sannerligen, legat bakom mycket ont. Men också förbannat mycket gott. Reddit är ett jävligt tydligt exempel på det, arabiska våren är ett annat och mIRC är ett (om än något tudelat) femtioelfte exempel på anonyma forum som inte enbart föder ondska.

Aber nein, svenska debattörer ser det som sin rätt att inte bli kränkta. Och det är, för att använda ett jävligt uttjatat ord, "historielösheten" kring anonymitet på the internetz som genererar min irritation.

"Folk tar olika hårt på kränkningar och påhopp" - Ja, det är ju rätt uppenbart vid det här laget.

Att Pär Ström väljer att lägga ned sin medverkan i genusdebatten är faktiskt rätt skrattretande. Den är löjlig. Direkt patetisk. Speciellt i relation till Jessi Slaugther. För kastar man sig in i debatten med att hänga ut två kvinnor för en samlad troll-kår, ja, då får man fan stå ut med att debattörer kallar en korkad.

Hot är förstås förkastligt, oavsett var du står i varje enskild debatt. Att gå under jord på grund av uppenbara troll eller meningsmotståndare är bara ynkligt. Vita Kränkta Tangentbord.

Jag ber bara om lite perspektiv, som sagt.

Hur går vi vidare?

Vad krävs då för att stoppa kränkande kommentarer mot folk som kastar sig in i debatten? Med största sannolikhet måste vi avanonymisera nätet. Men om ni/vi/du/jag vill föra den debatten, då får vi aldrig glömma allt det goda som sprungit ur nätets anonyma vagga:


(Om ni tar illa vid av videoklippet, så kan ni få mer bakgrundsinfo till en av tidernas bästa trollningar här. Men med det sagt, undvik för allt i världen det som försiggår på 4chan.org/b/ och det mesta, men inte nödvändigtvis allt, på Flashback).

Lärdomar

Oavsett hur ni väljer att vrida och vända på det, så följer påhopp och kränkningar i mediemaktens kölvatten. Jag vet själv hur det känns. Innan jag landade i PR-branschen famlade jag runt som journalist. Mordhot förekom. Kommentarer om mitt utseende likaså. Och alla tar dessa aspekter av debatten på olika sätt, men om det var något jag fick lära mig under mina första dagar i 56k-modemets förtrollade land var att vända ryggen till trollen.

"Don't talk to trolls. Because if you do, they win."

torsdag 1 november 2012

"For sale: Baby shoes, never worn"

Stockholm. Huvudstaden. Denna skådeplats för mänskliga öden fascinerar Sverige. Ibland världen. Ibland bara enstaka individer som har vägarna förbi och önskar sig en förbifartsled. Men den kan också förändra människors liv. Som när min mamma blev sjuk och genom sjukdomen träffade min pappa.

Jag är född och uppvuxen på Regeringsgatan 70 A i centrala Stockholm. I ett tegelhus från 80-talet vandrade jag runt på en dagisgård utan biologiska syskon. Jag växte upp som ett ofrivilligt ensambarn.

Till salu: Barnskor, oanvända.

Men jag var aldrig ensam. I mitt kvarter bodde det sex andra ungar, samtliga i min ålder. Och som ensambarn blev dem mina bröder. Mina syntetiska syskon.

Vi levde loppan där på gården med endast ett plommonträd som tecken på den natur som fanns utanför vår vardag. Vår natur bestod istället av grusbeströdda tak, tonade Volvobilar på Malmskillnadsgatan och den där förfärliga betongsvampen på Stureplan. Där vi växte upp kunde man kasta potatismos-bollar på hallickar och köra soft-air-gun-krig i överklassgaraget. Där vi växte upp kunde man vara två våningsplan bort när tragedin knackade på dörren. Och idag delar vi gårdengrabbar på jävligt många minnen. Många tårar. Leenden. Bus. Skräck. Skratt. Och Kärlek.

Under tiden arbetade mina fantastiska föräldrar med jobb som egentligen inte var lämpade för att ägna sig åt barnuppfostran. Mor min flög världen runt som flygvärdinna och min far reparerade ben på Karolinska sjukhuset. Mamma var ofta bortrest, min far midnatts-knegade i offentligvårdens tjänst.

Samtidigt satt jag där som en maskros mitt i den svenska asfaltens epicentrum. Och jag kunde inte vara mer lycklig över det.

För myten om att barn måste leva nära naturen är bara bullshit. Enligt myten ska barn vara mitt i naturen, inte titta på "Mitt i naturen". Och på rak arm kan jag nog inte rabbla upp fler än fem blomarter, men på rak arm kan jag svära på att Falu rödfärg-normen är mer skadlig än vad samhället vågar erkänna.