Ett brandtal till sportjournalistiken

Jag har inte mycket till övers för falufärgade hus på svennebanan-vischan där familjer glor på talang-program från samtidens bottenlösa skitbrunn. Jag får min kultur i samklang med likasinnade på läktartrappor och supporterbarer. Jag älskar den där rullande sången och de hesa halsarna. Ingen av killarna eller tjejerna som jag brukar stå bredvid har en chans framför Idoljuryn, men ändå sjunger de vackrare och med mer inlevelse än någon i musiksverige (med undantag för Thåström). Och så ser det ut nästan vart du än befinner dig i fotbollens Sverige.

När jag skrev det här satt jag på ett tåg på väg mot Göteborg. Vi mellanlandade i Hallsberg. En liten håla mitt i ingenstans där lokförare tar rökpauser och Pressbyrån levererar korvar från helvetet. Det är människorna där jag tänker på när felrapportering uppstår i de svenska medierna. Det är människorna utan insyn vars verklighetsuppfattning jag räds – tror de verkligen att killen jag sjöng med senast det begav sig skrek sig hes och sen vevade cykelkedjor? Anser de att hon som blev avstängd tillhör den absoluta avgrunden av mänskliga fack? Tror de att jag är en vandrande massaker som bara väntar på att se ett nytt klubbmärke att mörda?

Medierna måste ansvara för kvalitén

På den tiden då jag var sportchef på Nyheter24 var vi ensam draghäst från supporterperspektivet bland mediesveriges redaktioner. Drakarna bjöd titt som tätt på enstaka artiklar. Precis som de gör idag. Men då som nu levererade de aldrig tillräckligt. Istället var man tvungen att vända sig till andra kanaler för givande alster i ämnet. Och så är fallet fortfarande.

Just nu råder det stiltje i läktarkulturdebatten. SVT-repet har sågats. Jan Majlard-krönikan är överstökad. Debatten dör inte där, debatten måste ständigt hållas vid liv.

Och så länge vi behandlas som överkörda pissmyror i samhällsdiskussionen krävs det att vassa pennor på stora tidningar gör sitt. Och inte bara en gång i kvartalet. Många journalister som vanligtvis härjar runt bland ekobrotts-klubbar på kontinenten behöver se gräsrotsengagemanget i vitögat. Debattörer och tyckare måste bevittna klubbarnas kamp för att uppnå maximal säkerhet och fansens egna bromsklossar mot dumdristiga idioter. Grävrävar på redaktioner runt om i landet bör rikta sitt förakt för supporterkulturen mot Sverigescenen, inte flaggviftande skönsångare från knegarklassen.

Alla vill vi att våra rivaler ska falla som överkörda käglor där ute på gräsmattan. Alla vill vi innerligt att de ska torska, att de ska bli förnedrade. Vi vill se deras spelare dansa utan taktkänsla och utan poäng. Men på läktaren vill vi ändå att deras trumma ska få ljuda och att deras öldränkta strupar ska få sjunga.  Därför är Svenska Fotbollsupporterunionen en fantastisk organisation. Det är därför man bör följa vad som sker i motståndarnas organiserade läktarföreningar. Inte för att läsa om deras ångest eller segerrus – även om det självklart skänker glädje eller smärta – utan för att se att övergrepp mot fans även sker på Norra stå, Sofialäktaren eller vart nu än fansen befinner sig i övriga Sverige. Våra klubbmärken lyser i olika färger, men våra sångröster skulle avfärdas exakt lika snabbt av Idoljuryn. Och den underliga förbrödringen borde vi lyfta mer än vad vi gör idag.

Mot den moderna fotbollsjournalistiken

Det är sanslöst trist att vi trampar vatten i debatten. Att vi inte kommer framåt. Idag finns det mycket information om läktarkulturen på bloggar, Svenskafans eller i olika forum. Men ändå felrapporterar medierna när det vankas uppmärksamhet om läktarens roll i fotbollssverige. Ta ert jävla ansvar, är ni snälla!

Det finns självklart de som trycker på rätt tangenter på Sveriges redaktioner. Men är skadan redan skedd? Har Hallsbergsinvånarna lyssnat för mycket på TV4-profilen Lennart Ekdal? Har de läst för mycket Jan Majlard i sina dar' för att någonsin förstå hur det verkligen ser ut? Jag är rädd för det.

Och jag är inte ensam om det.

(Följ mig gärna på Twitter: @ehrnberg)