Men riktigt så enkelt blev det ju inte.
För mer känslosamma inlägg och texter i ämnet rekommenderar jag Pernilla Olsson och Gustav Gelins alster. Här tänkte jag leverera en mer djupdykande analys av exakt vad som gick käpprätt åt helvete i rapporteringen.
Vi börjar med inslaget som sändes i tisdags, och där finns det många aspekter som förtjänar att nämnas.
1. Enligt god journalistisk sed ska samtliga parter i en konfliktstory komma till tals. Så var inte fallet i det första inslaget - vilket många redan påpekat.
2. "Den tredje statsmaktens" kritiska frågor lös med sin frånvaro.
– Lagföringsmässigt är det en tungt vägande del när det gäller bevisföringen i domstol, att kunna synliggöra vad som hänt på plats, i de här situationerna som är kaosartade, säger tunnelbanepolisen Claes Murray till SVT angående bröstkamerorna.
Murray syftar alltså till de kameror som polisen har installerat på sina bröstkorgar. Videofilmerna kan sedan användas för att identifiera våldsmakarna och ge fällande dom. Egentligen inget konstigt med det. Vi privatpersoner har även rätten att dokumentera vad personer med våldsmonopol gör i tjänst.
En av de senare följdfrågorna blir, hur polisen ska göra med folk som maskerar sig:
– Det finns ju alltid den möjligheten att de maskerar sig men då får vi utvidga och förändra våra arbetsmetoder, menar Murray.
Det är nu det börjar bli riktigt vanskligt ur ett journalistiskt perspektiv. På mindre än tio minuter hinner jag hitta - och skrämdumpa - följande bilder på polisens agerande vid Norra ståplatsläktaren:
Poliserna är helt anonyma på dessa bilder. Något som sannerligen inte är kutym, och är ett olagligt beteende. Det är inte heller lagligt att använda pepparsprej, annat än i nödvärn, eftersom verktyget är vapenklassat. Men inget av detta framkommer under tisdagens inslag.
Journalisten väljer istället att vinkla historien utifrån polisens synvinkel. Ingen annan kommer till tals. Ingen kritik riktas mot varken övervåldet eller här ovan visade bilder. Räckvidden för det korta reportaget överskrider miljonen och Hammarby, i det här fallet, får inte säga sitt. Ingen får säga sitt om polisens ingripande. Allt kretsar kring en kamera på bröstet. Inget handlar om att en 22-åring nu sitter fängslad till följd av att polisen brutit mot alla strategiska föreskrifter kring läktarsituationer. Det framkommer inte heller att barn fått andnöd på grund av polisens pepparsprejande.
(Snabb inflikning. Jag stöttar verkligen inte våldsamt upplopp och våld på - eller utanför - läktaren. Dessutom är det förkastligt att en snubbe kastar en tunna på en häst. Att det är förkastligt är självklart i min mening, men jag vill verkligen förtydliga detta, så att ingen missförstår mig.)
Var det andra reportaget verkligen bättre?
Nu över till det andra inslaget. Under onsdagens ABC får vi höra reportern berätta att Hammarby släppt filmsekvenser som visar hur polisen använder sig av batonger och pepparsprej. Bra så. Vad vi däremot inte får se är själva upprinnelsen till tumultet.
 |
| (Det här är INTE bråket som skapade tumultet!) |
Ursprunget till polisens närvaro ägde rum en bit innan tidpunkten för denna skärmdump, som i reportaget avger känslan av det är här man ser slagsmålet. Men så var inte fallet. Polisen var inte i närheten när det första internboxet bröt ut. Och då stävjades bråket snabbt av publikvärdar och andra supportrar - som många redan påpekat. Polisens närvaro var onödig. Men det framkommer inte i det andra inslaget annat än i ett citat från Hammarbys evenemangsansvarige, Göran Rickmer. Den upprättelse Bajen får i inslaget är att klubben får kritisera polisens övervåld.
Frågorna polisen borde besvara lyser än med sin frånvaro
ABC:s inslag redogör för hur polisen klev in på läktaren till följd av ett bråk mellan två personer. Bra så. Men visa då bilderna från den situationen, och inte när tumultet redan eskalerat (vad vardagligt folk förmodligen anser) bortom rimlighetens gränser.
Göran Rickmer berättar sedan hur polisens agerande skadat minderåriga och hur beslutet att använda pepparsprej resulterade i en våldsspiral.
Därefter ställer ABC-journalisten denna fråga till den operativa chefen hos polisen:
"Finns det någonting du kan säga om hur supporterpolisen agerat inne på Söderstadion?"
Okej.
Nu har det spårat ordentligt.
Supporterpolisen är alltså INTE de som klev in. Supporterpolisen har en rådgivande roll inför, under och efter evenemangen - men de bär däremot aldrig kravallhjälm eller pepparsprejburkar. Den enda anledningen jag kan se för att ställa frågan är om supporterpolisen i någon mån rådgivit den operativa chefen att kliva in på läktaren - men alla intervjuer jag haft med supporterpolisen får mig att utgå från att så inte var fallet.
Kalla det en semantisk miss. Kalla det en petitess, men den missen skulle inte ha skett av en insatt reporter. Misstaget skulle inte ha skett om journalisten eller redaktören ägnat några väl valda timmar till att läsa sig in på ämnet.
Polischefen kan sedan inte svara på frågan. Inte för att han inte har informationen, utan för att han helt enkelt inte får kommentera fallet. Ärendet är fortfarande under utredning. Inget konstigt med det.
Vad som däremot är läskigt, vad som är obehagligt och vad som får mitt supporterhjärta att bulta än hårdare är inte vad som följer. Utan vad som inte följer.
Det jag undrar är varför journalisten inte frågade:
"Varför bröt polisen mot de föreskrifter som existerar?"
"Varför skyddade polisen sin identitet när de vevade med batonger och pepparsprejade mot oskyldiga människor?"
Och folk undrar varför fotbollssupportrar misströstar medierna...
Följ mig gärna på twitter: @ehrnberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar