måndag 3 december 2012

Finn åtta fel


Johan Croneman är en man som berör. Onekligen. Och nu är han ute på djupt vatten. Eller, för att uttrycka det lite mer träffande: Nu är han ute på jävligt tunn is på ett lutande plan på väg rakt ned i en galen tunna.

Nu är jag försts inte först på den här bollen. Och förmodligen är jag långt ifrån bäst. Men i lördags fick i alla fall Johan Croneman en krönika publicerad i Dagens Nyheter:


Kåseriet tar språng ur ett inslag i Sportnytt. VD:n för AIK Hockey har uttalat sig om snutnoterna. Och Croneman är arg. Riktigt arg.

I ett missmash av skitsnack och felaktiga uppgifter formulerar Croneman sin kritik. Han vill reda ut något, något väldigt viktigt. Han vill berätta att Stockholmsklubbarna inte kan leverera säkra idrottsevenemang. Han tycker uppenbarligen att Bajen, Gnaget och Djurgården ska pröjsa polisen, och det på studs. I sin krönika vill Croneman så innerligt förklara för klubbarna att de borde ha undvikit att starta aktiebolag för att ”kring vilken lagstiftningen i frågan är kristallklar”. För mig personligen är det en gåta varför Croneman lyfte pennan den där kvällen. En än större gåta är hur en redaktör kan trycka ”publish” på den här skiten.

För ingen av Stockholmsklubbarna är vinstdrivande. De (jävligt eventuella) vinsterna går till ungdomssatsningarna inom respektive förening. Men nog fan ska Croneman peka med hela den förlöjligande handen på Gnagets VD och påstå att han stått som ansikte utåt i en propagandamaskin.
Men, för att sammanfatta det snabbt, här är felen i Cronemans krönika:

1. Kameravinkeln. Nästan alla intervjuer görs med den vinkeln i samband med Sport. I enlighet med journalistutbildningen gör det bakgrunden levande. I det här fallet, spelande ungdomar. Bakgrunden är varken propaganda eller ”löjeväckande”, som herr Croneman uttrycker det, utan ett vanligt förekommande drag från TV-journalister. En grupp journos som skribenten bör ha riktigt bra koll på, kan man tycka?

2.Ingen, absolut ingen sympatiserar med Peter Biraths slutsats, eller hans ”tvångsåtgärder”: Sjuåringarna skall pröjsa”. Nu är det uppenbart att Croneman aldrig satt sin fot inom 08-områdets ungdomssportsliga gränser. Alla föräldrar vet att det kostar som fan för barn att kicka kula eller glida runt på grillorna. Och jo, herr Croneman, vi är fett många som sympatiserar med Biraths slutsats.

3.AIK, och de andra stora Stockholmsklubbarna, har i sin fan-kultur grupper som de inte kan kontrollera, inte någonsin har kunnat hantera, aldrig en enda gång ens vågat stöta sig med”. For real, herr Croneman? Skrev du detta på uppstuds? Årligen har samtliga förmodade anklagade föreningar möten med sina supporterföreningar. Hur dessa ser ut varierar från klubb till klubb, men att det finns en symbios mellan dem är central för båda parter. Den ena handen kontrollerar den andra. Egentligen kan man sluta läsa krönikan vid det här laget, men jag kämpade mig vidare.

4. Nästa stycke handlar om att Stockholmsklubbarna har skyllt ifrån sig de senaste 25 åren. Det förklarar det här ställningstagandet från Djurgården och AIK, i nämnda hockeyvärld – för att bara nämna ett exempel.

5. Nu kommer han fram till lagstiftningen. NEJ CRONEMAN, lagstiftningen är inte kristallklar, annars skulle väl aktiebolag inom underhållningsbranschen pröjsat feta snutnotor redan under dina glansdagar?

6. Croneman definierar sedan, på sedvanlig perfekt juridisk svenska, vilka som innefattas av lagstiftningen: ”kommersiella tillställningar arrangerade av vinstdrivande bolag får stå för sina egna säkerhetskostnader”. Ingen klubb är vinstdrivande för aktieägarna. Eventuell vinst återinvesteras i klubbarna. Främst i nämnda ungdomsidrotter, men det faktumet har han redan toksågat i det första stycket.

7.Visa upp er budget, Peter Birath. Ta med dig dina vd-kompisar i de andra klubbarna och ge tittarna och läsarna klara besked: Visa hur mycket ni lägger på elitsatsningar, spelarlöner, bonusar och svindyra spelare (hur mycket kostade Bangura??)” – Det kallas bokslut/årsredovisning/årsmöte. Det är bara att ansöka om medlemskap. Bolagsverket finns också, om du är riktigt sugen. Eller missade du den föreläsningen när det begav sig?

8. Bangura?? Ishockey?? Nuff said.

Slutligen sammanfattar Croneman sitt epos med en sågning av regeringens samordnare i huliganfrågor, Björn Eriksson. DN-skribenten sågar Erikssons metafor om ett tåg på Centralstationen i Stockholm - Croneman skriver: ”Tuff tuff tuff, sedan tufftufftuff”, för att förlöjliga Erikssons yttranden i frågan. I mina öron låter det snarare som att Croneman hoppat på tåget mot sysslolöshetens förtrollade värld.

torsdag 15 november 2012

Protesten som blev till verklighet

Det var dags för invigningsmatch på det nya skryt-myt-bygget i utkanten av Stockholm. Sverige mötte England i en helt onödig fotbollsmatch. Och om det inte hade varit för Zlatans konststycke, hade den här matchen gått till historien som något av det viktigaste som hänt i svensk fotbollshistoria.

Kvällen då den moderna fotbollen till slut tog död på allt.

Den briljante journalisten Erik Niva touchade på det. Robert Laul, som ofta vädrat supportrarnas oro, drev det något längre och skrev inledningsvis: "Riv rymdskeppet och ge oss pengarna tillbaka."

Men ingen av dem vågade konstatera det uppenbara. Varken de eller experterna som orerade i TV-rutan vågade ta på sanningen med en fem meter lång stång. Utan Ibras mål hade debatten varit i full gång nu.

Slipsknutarna besegrade halsdukarna.

För sanningen är att i strömmarna som flödat under Svenska Fotbollförbundets kansli har det här alltid varit målet. En Zlatan som briljerar framför logér och TV-kameror. En Ibrahimovic som får superlativen att ta slut - toppat med ikoniska bilder av en flygande malmöit. Och det hela skulle självklart gärna kryddas med två stackars stolpskott som fått i uppgift att elda på publiken.

Det enda jag väntade på var att Zlatan skulle sula upp tröjan och skrika:
"Are you not entertained? ARE YOU NOT ENTERTAINED?"

"Ta bort alla känslor från sporten..."

Mina damer och herrar. Onsdagens landskamp var inte ett spektakel, det var Golgatavandringen för den svenska supporterkulturen.

49k på sittvärmare. Riddare [sic] på nationalarenans gräs. Bollar som träffar en jumbotron. En vädjan om att sluta kasta pappersvalor. Allt det här till en kostnad av tre miljarder kronor, exklusive mutor.

Jag tvivlar inte alls på att AIK kan få Friends Arena att koka. Bajen kommer definitivt att leverera i Johanneshov, likaså Djurgården. Oavsett lag, vill vi alla se en levande kultur.

Men det roliga med onsdagens match var att vi för ett tag sedan protesterade med tio tysta minuter för att markera hur det skulle se ut om Lars-Åke Lagrell med bihang fick som de ville. Igår blev protesten verklighet. Men vad gör väl det när förbundet fick sin ögonblicksbild som de kan hänga upp på kansliet och njuta av i decennier:

Förbundet har startat en häxjakt
Med lagar som säger så här! 
Ta bort alla känslor från sporten 
För då blir den mer familjär 
Men så länge vi står här på läktarn 
Kommer fotbollen aldrig att dö! 
Supportrar får sporten att leva 
Försök aldrig stoppa vårt stöd! 

Det sköna man kan ta med sig från novembernattens debacle var att Zlatan fick ge SD en fett jävla knäpp på näsan.

#MDMF

tisdag 13 november 2012

Näthat och anonymitet

Under året som gått har mängder av debatter flödat kring näthat och vuxenmobbning i bit-kodernas förtrollade land. Det är på nätet man tydligen finner det bottenlösa hatet, i såväl Twitterstormar som i den offentliga bloggosfären. Dessutom uppges anonymitetens hölje ha gett rättshaverister rätten ( vilket snarare borde benämnas med "möjligheten") att uttrycka sina åsikter hur som helst - och det är förjävla fel, om man ska tro diskussionerna.

Av någon anledning är det främst folk ur det äldre gardet som ventilerat sig i dessa alla-hatar-mig-debatter. "Det kryllar av kräk på internet". Likaså kan man jämställa twittrande människor med alkoholiserade egoister. Debattörer i offentlighetens ljus har fått vänja sig med påhopp, and they hate it.

Men på riktigt, är ni verkligen förvånade?

Och har ni verkligen ingen koll på hur det riktiga näthatet ser ut?

Enter: "Jessi Slaugther". (Inte hennes riktiga namn, såklart).

Lite jävla perspektiv, tack!

När elva-åriga "Jessi Slaughter" kom i kontakt med nätets absolut mörkaste sidor slutade det hela med att hon tvingades leva under polisbeskydd. Slaughters namn, adress, telefonnummer och digitala foton hängdes ut. Reella dödshot följde. Prostituerade skickades till hennes hem. Och hennes far förvandlades till en av 4chan's mest omtalade karaktärer. "Cyberpolice" är nu ett ord som aldrig kommer att försvinna ur det digitala vokabuläret.

Och hon kan inte bara "lämna genusdebatten", vända nätet ryggen eller vandra vidare mot ljusare IP-adresser. Världens galnaste forum hatar henne. Pär Ström kan blocka osympatiskt inställda individer på Twitter.

Eller räkna med ett försvarstal i självaste Dagens Nyheter.

Anonymitet Ondska

Anonymiteten på nätet har, sannerligen, legat bakom mycket ont. Men också förbannat mycket gott. Reddit är ett jävligt tydligt exempel på det, arabiska våren är ett annat och mIRC är ett (om än något tudelat) femtioelfte exempel på anonyma forum som inte enbart föder ondska.

Aber nein, svenska debattörer ser det som sin rätt att inte bli kränkta. Och det är, för att använda ett jävligt uttjatat ord, "historielösheten" kring anonymitet på the internetz som genererar min irritation.

"Folk tar olika hårt på kränkningar och påhopp" - Ja, det är ju rätt uppenbart vid det här laget.

Att Pär Ström väljer att lägga ned sin medverkan i genusdebatten är faktiskt rätt skrattretande. Den är löjlig. Direkt patetisk. Speciellt i relation till Jessi Slaugther. För kastar man sig in i debatten med att hänga ut två kvinnor för en samlad troll-kår, ja, då får man fan stå ut med att debattörer kallar en korkad.

Hot är förstås förkastligt, oavsett var du står i varje enskild debatt. Att gå under jord på grund av uppenbara troll eller meningsmotståndare är bara ynkligt. Vita Kränkta Tangentbord.

Jag ber bara om lite perspektiv, som sagt.

Hur går vi vidare?

Vad krävs då för att stoppa kränkande kommentarer mot folk som kastar sig in i debatten? Med största sannolikhet måste vi avanonymisera nätet. Men om ni/vi/du/jag vill föra den debatten, då får vi aldrig glömma allt det goda som sprungit ur nätets anonyma vagga:


(Om ni tar illa vid av videoklippet, så kan ni få mer bakgrundsinfo till en av tidernas bästa trollningar här. Men med det sagt, undvik för allt i världen det som försiggår på 4chan.org/b/ och det mesta, men inte nödvändigtvis allt, på Flashback).

Lärdomar

Oavsett hur ni väljer att vrida och vända på det, så följer påhopp och kränkningar i mediemaktens kölvatten. Jag vet själv hur det känns. Innan jag landade i PR-branschen famlade jag runt som journalist. Mordhot förekom. Kommentarer om mitt utseende likaså. Och alla tar dessa aspekter av debatten på olika sätt, men om det var något jag fick lära mig under mina första dagar i 56k-modemets förtrollade land var att vända ryggen till trollen.

"Don't talk to trolls. Because if you do, they win."

torsdag 1 november 2012

"For sale: Baby shoes, never worn"

Stockholm. Huvudstaden. Denna skådeplats för mänskliga öden fascinerar Sverige. Ibland världen. Ibland bara enstaka individer som har vägarna förbi och önskar sig en förbifartsled. Men den kan också förändra människors liv. Som när min mamma blev sjuk och genom sjukdomen träffade min pappa.

Jag är född och uppvuxen på Regeringsgatan 70 A i centrala Stockholm. I ett tegelhus från 80-talet vandrade jag runt på en dagisgård utan biologiska syskon. Jag växte upp som ett ofrivilligt ensambarn.

Till salu: Barnskor, oanvända.

Men jag var aldrig ensam. I mitt kvarter bodde det sex andra ungar, samtliga i min ålder. Och som ensambarn blev dem mina bröder. Mina syntetiska syskon.

Vi levde loppan där på gården med endast ett plommonträd som tecken på den natur som fanns utanför vår vardag. Vår natur bestod istället av grusbeströdda tak, tonade Volvobilar på Malmskillnadsgatan och den där förfärliga betongsvampen på Stureplan. Där vi växte upp kunde man kasta potatismos-bollar på hallickar och köra soft-air-gun-krig i överklassgaraget. Där vi växte upp kunde man vara två våningsplan bort när tragedin knackade på dörren. Och idag delar vi gårdengrabbar på jävligt många minnen. Många tårar. Leenden. Bus. Skräck. Skratt. Och Kärlek.

Under tiden arbetade mina fantastiska föräldrar med jobb som egentligen inte var lämpade för att ägna sig åt barnuppfostran. Mor min flög världen runt som flygvärdinna och min far reparerade ben på Karolinska sjukhuset. Mamma var ofta bortrest, min far midnatts-knegade i offentligvårdens tjänst.

Samtidigt satt jag där som en maskros mitt i den svenska asfaltens epicentrum. Och jag kunde inte vara mer lycklig över det.

För myten om att barn måste leva nära naturen är bara bullshit. Enligt myten ska barn vara mitt i naturen, inte titta på "Mitt i naturen". Och på rak arm kan jag nog inte rabbla upp fler än fem blomarter, men på rak arm kan jag svära på att Falu rödfärg-normen är mer skadlig än vad samhället vågar erkänna.

tisdag 9 oktober 2012

Ett brandtal till sportjournalistiken


Jag har inte mycket till övers för falufärgade hus på svennebanan-vischan där familjer glor på talang-program från samtidens bottenlösa skitbrunn. Jag får min kultur i samklang med likasinnade på läktartrappor och supporterbarer. Jag älskar den där rullande sången och de hesa halsarna. Ingen av killarna eller tjejerna som jag brukar stå bredvid har en chans framför Idoljuryn, men ändå sjunger de vackrare och med mer inlevelse än någon i musiksverige (med undantag för Thåström). Och så ser det ut nästan vart du än befinner dig i fotbollens Sverige.

När jag skrev det här satt jag på ett tåg på väg mot Göteborg. Vi mellanlandade i Hallsberg. En liten håla mitt i ingenstans där lokförare tar rökpauser och Pressbyrån levererar korvar från helvetet. Det är människorna där jag tänker på när felrapportering uppstår i de svenska medierna. Det är människorna utan insyn vars verklighetsuppfattning jag räds – tror de verkligen att killen jag sjöng med senast det begav sig skrek sig hes och sen vevade cykelkedjor? Anser de att hon som blev avstängd tillhör den absoluta avgrunden av mänskliga fack? Tror de att jag är en vandrande massaker som bara väntar på att se ett nytt klubbmärke att mörda?

Medierna måste ansvara för kvalitén


På den tiden då jag var sportchef på Nyheter24 var vi ensam draghäst från supporterperspektivet bland mediesveriges redaktioner. Drakarna bjöd titt som tätt på enstaka artiklar. Precis som de gör idag. Men då som nu levererade de aldrig tillräckligt. Istället var man tvungen att vända sig till andra kanaler för givande alster i ämnet. Och så är fallet fortfarande.

Just nu råder det stiltje i läktarkulturdebatten. SVT-repet har sågats. Jan Majlard-krönikan är överstökad. Debatten dör inte där, debatten måste ständigt hållas vid liv.

Och så länge vi behandlas som överkörda pissmyror i samhällsdiskussionen krävs det att vassa pennor på stora tidningar gör sitt. Och inte bara en gång i kvartalet. Många journalister som vanligtvis härjar runt bland ekobrotts-klubbar på kontinenten behöver se gräsrotsengagemanget i vitögat. Debattörer och tyckare måste bevittna klubbarnas kamp för att uppnå maximal säkerhet och fansens egna bromsklossar mot dumdristiga idioter. Grävrävar på redaktioner runt om i landet bör rikta sitt förakt för supporterkulturen mot Sverigescenen, inte flaggviftande skönsångare från knegarklassen.

Alla vill vi att våra rivaler ska falla som överkörda käglor där ute på gräsmattan. Alla vill vi innerligt att de ska torska, att de ska bli förnedrade. Vi vill se deras spelare dansa utan taktkänsla och utan poäng. Men på läktaren vill vi ändå att deras trumma ska få ljuda och att deras öldränkta strupar ska få sjunga.  Därför är Svenska Fotbollsupporterunionen en fantastisk organisation. Det är därför man bör följa vad som sker i motståndarnas organiserade läktarföreningar. Inte för att läsa om deras ångest eller segerrus – även om det självklart skänker glädje eller smärta – utan för att se att övergrepp mot fans även sker på Norra stå, Sofialäktaren eller vart nu än fansen befinner sig i övriga Sverige. Våra klubbmärken lyser i olika färger, men våra sångröster skulle avfärdas exakt lika snabbt av Idoljuryn. Och den underliga förbrödringen borde vi lyfta mer än vad vi gör idag.

Mot den moderna fotbollsjournalistiken


Det är sanslöst trist att vi trampar vatten i debatten. Att vi inte kommer framåt. Idag finns det mycket information om läktarkulturen på bloggar, Svenskafans eller i olika forum. Men ändå felrapporterar medierna när det vankas uppmärksamhet om läktarens roll i fotbollssverige. Ta ert jävla ansvar, är ni snälla!

Det finns självklart de som trycker på rätt tangenter på Sveriges redaktioner. Men är skadan redan skedd? Har Hallsbergsinvånarna lyssnat för mycket på TV4-profilen Lennart Ekdal? Har de läst för mycket Jan Majlard i sina dar' för att någonsin förstå hur det verkligen ser ut? Jag är rädd för det.

Och jag är inte ensam om det.

(Följ mig gärna på Twitter: @ehrnberg)

måndag 8 oktober 2012

Bosse Hansson och dinosauriekollegiet



Så var det dags igen för nästa gigantiska snedsteg i det svenska mediebruset. Bosse Hansson, som för övrigt är ett levande bevis för att en pressläktare inte är en karantän mot klubbkänslor, hoppade i söndags jämfota över vår mentala PK-ribba. Tack vare Hansson fick vi än en gång bekanta oss med vardagsrasismens bottenträsk. Med hjälp av ett synnerligen korkat ordval förvrängde Hansson synen på en jävligt lång – och stundom fantastisk karriär.

För nu måste man väl fråga sig vad sa han sade när Costa Rica dunkat in 2-1 mot Sverige under VM 1990. Vad sa han egentligen när rampljuset och miljömikrofonen inte längre riktades mot honom?

Ingen kan förstås veta. Ingen annan än Hansson vet vad som då flög ut ur hans mun.

Vardagsrasismen kan anta många olika former. Och bomberna han droppade på Råsunda ska självklart kritiseras. De ska kritiseras jävligt hårt. Må så vara att Hansson inte är rasist, men ordvalet dryper av ett kolonialtänk från andra sidan Dackefejden.

Som vanligt när mediesandlådan levererar brainfarts från helvetet så briserar Twitter likt en debatt i det brittiska parlamentet. Idioter finns självfallet överallt. Inte bara längst in i Flashbacks katakomber.

Dagens idioter vidhöll att man ska se Bosses klavertramp ur ett mänskligt perspektiv, att han kommer från en svunnen tid. "Det är inte rasism, det var så det så man talade när de växte upp". JA MEN VAD BRA DÅ! DÅ LÅTER VI SKITEN BERO!

För samtidigt ladeSportbladet upp en artikel där Hanssons vänner i dinosauriekollegiet vädradesitt obehag gentemot stormen. Göran Zachrisson, floskelkung tillika golfkommenteringens evige förkämpe, droppade följande sägning:
- Snart vågar jag inte säga kvinna förrän någon antifeminist säger något, det är fullständigt idiotiskt som det har blivit.

(Vad nu en antifeminist är?)

Bara för att dessa herrar växte upp i en tid då inställningen till icke-svenskar såg väldigt annorlunda betyder det inte att deras ordval inte är rasistiska. För ”svartingar” är nog fan ord jag inte vill höra om folk i min närhet, även om jag kan bli bättre på att säga ifrån när den typen av verbal diarré träffar fläkten. Att Zachrisson räds feministerna och PK-maffian får han stå för själv. Men han måste fatta att utan ett samhällsmässigt engagemang, så hade följande löpsedel fortfarande florerat på gator och torg:



Själv är jag sanslöst glad över att slippa se den här skiten i dagens samhälle. Och det är vårt gemensamma samvete, låt oss kalla det för "spattigheten", som driver den frågan framåt. 


torsdag 27 september 2012

Fansen vs. Medierna - del 2

Att SVT och ABC har gjort bort sig en del den här veckan råder det väl inte längre något direkt tvivel om. Många var vi som höjde våra röster mot inslaget som sändes i tisdags. Reportaget behandlade polisens nya bröstkamera och att dessa har lett till att en 22-åring dömts till sex månader i fängelse för våldsamt upplopp och misshandel. Inslaget hade haft sin plats i debatten, om bara alla involverade parter fått säga sitt. 

Men riktigt så enkelt blev det ju inte.

För mer känslosamma inlägg och texter i ämnet rekommenderar jag Pernilla Olsson och Gustav Gelins alster. Här tänkte jag leverera en mer djupdykande analys av exakt vad som gick käpprätt åt helvete i rapporteringen.

Vi börjar med inslaget som sändes i tisdags, och där finns det många aspekter som förtjänar att nämnas. 

1. Enligt god journalistisk sed ska samtliga parter i en konfliktstory komma till tals. Så var inte fallet i det första inslaget - vilket många redan påpekat. 

2. "Den tredje statsmaktens" kritiska frågor lös med sin frånvaro.

– Lagföringsmässigt är det en tungt vägande del när det gäller bevisföringen i domstol, att kunna synliggöra vad som hänt på plats, i de här situationerna som är kaosartade, säger tunnelbanepolisen Claes Murray till SVT angående bröstkamerorna.

Murray syftar alltså till de kameror som polisen har installerat på sina bröstkorgar. Videofilmerna kan sedan användas för att identifiera våldsmakarna och ge fällande dom. Egentligen inget konstigt med det. Vi privatpersoner har även rätten att dokumentera vad personer med våldsmonopol gör i tjänst.

En av de senare följdfrågorna blir, hur polisen ska göra med folk som maskerar sig:
– Det finns ju alltid den möjligheten att de maskerar sig men då får vi utvidga och förändra våra arbetsmetoder, menar Murray.

Det är nu det börjar bli riktigt vanskligt ur ett journalistiskt perspektiv. På mindre än tio minuter hinner jag hitta - och skrämdumpa - följande bilder på polisens agerande vid Norra ståplatsläktaren:






Poliserna är helt anonyma på dessa bilder. Något som sannerligen inte är kutym, och är ett olagligt beteende. Det är inte heller lagligt att använda pepparsprej, annat än i nödvärn, eftersom verktyget är vapenklassat. Men inget av detta framkommer under tisdagens inslag.

Journalisten väljer istället att vinkla historien utifrån polisens synvinkel. Ingen annan kommer till tals. Ingen kritik riktas mot varken övervåldet eller här ovan visade bilder. Räckvidden för det korta reportaget överskrider miljonen och Hammarby, i det här fallet, får inte säga sitt. Ingen får säga sitt om polisens ingripande. Allt kretsar kring en kamera på bröstet. Inget handlar om att en 22-åring nu sitter fängslad till följd av att polisen brutit mot alla strategiska föreskrifter kring läktarsituationer. Det framkommer inte heller att barn fått andnöd på grund av polisens pepparsprejande. 

(Snabb inflikning. Jag stöttar verkligen inte våldsamt upplopp och våld på - eller utanför - läktaren. Dessutom är det förkastligt att en snubbe kastar en tunna på en häst. Att det är förkastligt är självklart i min mening, men jag vill verkligen förtydliga detta, så att ingen missförstår mig.)

Var det andra reportaget verkligen bättre?


Nu över till det andra inslaget. Under onsdagens ABC får vi höra reportern berätta att Hammarby släppt filmsekvenser som visar hur polisen använder sig av batonger och pepparsprej. Bra så. Vad vi däremot inte får se är själva upprinnelsen till tumultet. 

(Det här är INTE bråket som skapade tumultet!)



Ursprunget till polisens närvaro ägde rum en bit innan tidpunkten för denna skärmdump, som i reportaget avger känslan av det är här man ser slagsmålet. Men så var inte fallet. Polisen var inte i närheten när det första internboxet bröt ut. Och då stävjades bråket snabbt av publikvärdar och andra supportrar - som många redan påpekat. Polisens närvaro var onödig. Men det framkommer inte i det andra inslaget annat än i ett citat från Hammarbys evenemangsansvarige, Göran Rickmer. Den upprättelse Bajen får i inslaget är att klubben får kritisera polisens övervåld.

Frågorna polisen borde besvara lyser än med sin frånvaro


ABC:s inslag redogör för hur polisen klev in på läktaren till följd av ett bråk mellan två personer. Bra så. Men visa då bilderna från den situationen, och inte när tumultet redan eskalerat (vad vardagligt folk förmodligen anser) bortom rimlighetens gränser.

Göran Rickmer berättar sedan hur polisens agerande skadat minderåriga och hur beslutet att använda pepparsprej resulterade i en våldsspiral. 

Därefter ställer ABC-journalisten denna fråga till den operativa chefen hos polisen:
"Finns det någonting du kan säga om hur supporterpolisen agerat inne på Söderstadion?"

Okej. 
Nu har det spårat ordentligt. 
Supporterpolisen är alltså INTE de som klev in. Supporterpolisen har en rådgivande roll inför, under och efter evenemangen - men de bär däremot aldrig kravallhjälm eller pepparsprejburkar. Den enda anledningen jag kan se för att ställa frågan är om supporterpolisen i någon mån rådgivit den operativa chefen att kliva in på läktaren - men alla intervjuer jag haft med supporterpolisen får mig att utgå från att så inte var fallet.

Kalla det en semantisk miss. Kalla det en petitess, men den missen skulle inte ha skett av en insatt reporter. Misstaget skulle inte ha skett om journalisten eller redaktören ägnat några väl valda timmar till att läsa sig in på ämnet.

Polischefen kan sedan inte svara på frågan. Inte för att han inte har informationen, utan för att han helt enkelt inte får kommentera fallet. Ärendet är fortfarande under utredning. Inget konstigt med det.

Vad som däremot är läskigt, vad som är obehagligt och vad som får mitt supporterhjärta att bulta än hårdare är inte vad som följer. Utan vad som inte följer.

Det jag undrar är varför journalisten inte frågade:
"Varför bröt polisen mot de föreskrifter som existerar?"
"Varför skyddade polisen sin identitet när de vevade med batonger och pepparsprejade mot oskyldiga människor?"

Och folk undrar varför fotbollssupportrar misströstar medierna...

Följ mig gärna på twitter: @ehrnberg




lördag 22 september 2012

Fotbollsklubbarna i sociala medier

Om du inte är en telefonlinjemodem-surfande smurf från 90-talet, så har du nog upptäckt att det här med "sociala medier" är en relativt het potatis. En del avskyr det nya medielandskapet. Andra, som jag själv, älskar det. Och det verkar även många av de svenska idrottsklubbarna göra.

Men hur väl använder sig landets fotbollslag av de sociala medierna? Hur bra är AIK egentligen på Twitter? Hur integrerar Blåvitt med sina fans i de sociala medieflödena? Och vilken tagg är störst, #dif eller #bajen?

Jag ger er nu ANALYSEN NI INTE FÅR MISSA, typ!

Det här med att påstå att någon/något är bättre på sociala medier än en annan entitet är, för att uttrycka det milt, jävligt vanskligt. Sociala medie-experter är oense om vad som är rätt, och vad som är fel. PR-konsulter förspråkar dess kraft, men många kan inte avgöra vad som är upp och ner. Och i branschen finns det inte heller några konkreta algoritmer för att avgöra potentiella, eller reella, värden i "RT:s", "likes" eller kloutscore. Bra så. Dessutom måste man fråga sig om det överhuvud taget finns några sociala medie-experter? Är det verkligen positivt att hävda att vissa är bättre eller sämre i det digitala klustret? Min chef, Brit Stakston, skriver bra om ämnet här - och tolka fjäsket som ni tolka vill.

Men nu hoppar vi över de verkliga problemen och de riktiga debatterna.

Integrering och interaktion

Noterbart för alla elitklubbar i den svenska fotbollstoppen är att samtliga har integrerats i Svenska Fotbollförbundets nya mediesatsning. Samtliga har tillhandahållit möjligheter till egna webb-TV-shower - med studior, kamerauppsättningar och digitala kanaler. Dessutom har de flesta knutit sig till SvFF:s hemsidenätverk. En satsning som kostade åtskilliga miljoner, men samtidigt misslyckades man med att få med sig den formellt sett största klubben - AIK - som har valt att inte publicera den banner som alla andra lag har högst upp på sina hemsidor.








De sociala medie-verktygen är otaliga. Bland de fortsatt främsta är de klassiska bloggarna (om man nu väljer att kasta in bloggarna i begrepet "sociala medier). Exempelvis har AIK, till skillnad från många andra lag, ingen länkad blogg på sin officiella hemsida. Sajten pekar förvisso mot AIK Medias videoflöde, men ingen direktlänk till varken AIK Media eller dess blogg - Blackbeat. På den här fronten får Sveriges självutnämnda gigant klart underkänt.

Något bättre är Gnaget på sin facebooksida. Med 110 446 "likes" är AIK störst på Facebook av de svenska klubbarna. Däremot finns det ett stort, och synnerligen underhållande, "men" för de som inte har gulsvarta hjärtan. När Facebook satsade på timelines fick folk och företag möjligheten att addera information bakåt i tiden. Något AIK inte har valt att göra. Nu får man istället känslan av att solnaklubben grundades 1891 och att inte ett jävla piss hände mellan 1800-talets slut och 2007. Som om Nebojsa Novakovic lobb mot Barcelona aldrig ägde rum. Det här kan förstås leda till att konspirationsteoretikerna runt VM 58 får vatten på sin kvarn.

Twittertrubbel

"Hej, hopp, vi ska finnas på Twitter" är ett slags återkommande mantra i medie-världen. Vem vill liksom inte missa när Piers Morgan trollar Michael Owen. Skämt åsido, Twitter är ett fantastiskt verktyg för att hänga med i vad omvärlden pratar om, för att förankra eller förstärka relationer, för att bygga personliga såväl som kommersiella varumärken, engagera sig i politiska sakfrågor eller sänka sitt intellekt i den SD-ockuperade hashtaggen, #svpol. Men den positiva poängen med Twitter är att kommunikationen sker åt två håll. Twitter ger möjligheter till dialog mellan aktörer och intressenter, mellan företag och konsumenter. Twitter har skapat möjligheter till två-vägs-kommunikation mellan - exempelvis - fotbollsklubbar och deras supportrar.

Men det verkar inte många klubbar förstå.

@Hammarbyfotboll kan stoltsera med 4 699 followers och 2 313 tweets, men kontot följer endast 20 handles (som twitterkonton kallas på binärspråk). Bland de som klubben följer återfinns två medarbetare (beroende på vad man väljer att klassa Rami Shaaban som), ett informationskonto om klubbens nya arena, fyra sportjournalister, ett gäng gamla lirare och resterande är spelare ur den nuvarande truppen.

That's it.

Vid en grov analys av @Hammarbyfotboll's tweets under superettansäsongen 2012 finner jag färre än 5 mentions, drygt 20 retweets - varav ungefär hälften är från egna spelare och interaktionen med fansen kan närmast beskrivas som icke-existerande i detta digitala fönster. Inte ens hashtaggen #bajen, som under sin livstid sett drygt 18 000 tweets (enligt sajten Topsy), används särskilt mycket. Under säsongen som gått har taggen använts i färre än 50 tweets från Hammarbys officiella twitterkonto. När det vankats livetwittring från matcher har kontots admin istället valt taggen #bajenlive. På frågan om varför lär de gamla tvista. Jag förstår i alla fall inte. Bajens twitternärvaro får ett glasklart IG.

Men allt är inte pest och pina i de sociala medierna.

Lillebror visar vägen

För att påvisa hur Twitter faktiskt kan användas av engagerade och kunniga kommunikationschefer vill jag rikta blickarna mot en relativt liten klubb från Hisingen i Göteborg. BK Häckens twitterkonto är ett utmärkt exempel på hur det aktuella mediet kan utnyttjas.



Notera interaktionen. Notera hur de åtminstone försöker ge sina fans den hjälp de behöver. Retweets från supportrar. Frågor på hur matchen ska sluta. Allt finns där. Det enda problemet är att kontot inte länkas, eller ens nämns, på framskjutna platser på klubbens officiella hemsida. Det finns inte heller något som pekar mot klubbens Facebooksida. Det enda sättet att få en stadig ström av Häcken-nyheter är att hitta, via omvägar, Twitterkontot eller Facebooksidan - det finns inte ens en tydlig RSS-knapp!

Dialogen med fansen försvinner

I samma stad, i andra färger ser ett twitterkonto ut som ett ingemansland i länklimbon. IFK Göteborgs sociala medieinteraktion är fullkomligt under isen. Det enda man finner i flödet är länkdumpar till egenproducerade artiklar. Om det är vad man önskar, så är det fine by me, men om det är vad man är ute efter så kan man lika gärna addera hemsidan i sitt RSS-flöde.

IFK Göteborg använder sig av två konton, en för mindre nyheter och en för större. På klubbens hemsida använder de widgets som gör det möjligt att se flödet i #ifkgbg, vilket ger ett plus i kanten då fansen förstår var de ska hänga när det är dags att diskutera Blåvitt. Men att inte fullt ut använda potentialen i ett medium såsom Twitter är besynnerligt.

Kommunicera mera
I mitt tidigare inlägg på denna blogg redogjorde jag mina åsikter om Jan Majlards krönika, "Derbyfest? Snarare svarta september". Att Djurgården inte valde att kommentera artikeln får de stå för. AIK retweetade åtminstone en artikel från Blackbeat om Svenska Dagbladets bottennapp.

Utifrån mitt perspektiv som PR-konsult vill jag ändå hävda att tystnaden från Dif är underlig - och negativ. AIK:s vd tog tjuren vid hornen och berättade vad Solnaklubben ansåg om alstret, men först på tisdagen. Thomas Edselius kunde ha sagt sitt till fansen genom de sociala medierna redan på måndagen, istället skickade han ett öppet brev till traditionella medier.

På Twitter kan ledare inom klubbar ta ställning för sina fans. Eller ignorera dem. Klubbarna kan omfamna den digitala plattformen. Eller motarbeta den. Men det är synd att man nu kan börja prata om "traddklubbar" och digitalkompetenta föreningar. Det vore trots allt softare om fansen kunde få ut maximalt av sitt engagemang. Att de kunde få något tillbaka även utanför arenorna.

(På frågan om vilken tagg som är störst, #dif eller #bajen, så är svaret att bajen är störst (#dif har sett cirka 14 000 tweets, medan #bajen taggats i 18 000). Men även detta är oerhört vanskligt, vilket många bajensupportrar vet om. Sök på "bajen" utan #-tecken och häpna över mängden spanjorer som invarderat flödet.)

Inom sinom tid kommer jag att analysera de olika fansen och spelarnas interaktion och användande av sociala medier. Håll utkik tills dess eller följ mig gärna på Twitter. Ni hittar mig på @ehrnberg, och ni följer mig förstås på egen risk.

måndag 17 september 2012

Fansen vs. Medierna

Ni kan säkerligen storyn vid det här laget. AIK möter Djurgården på ett fullsatt Råsunda. Supportrar i alla åldrar rullar mot en arena som nu står för graven. Skådeplatsen ska rivas och ge vika för en ny framtid. De två lagens fans vill fira med pompa och ståt. 

Bakom festen står inte bara två formstarka klubbar, som har vind i seglen och supportrar med tryck i strupen. Bakom tifohavet och läktarsången står även hundratals eldsjälar som lägger ned otaliga timmar på att underlätta för övriga att inge hopp och mod i sin sina elva krigares hjärtan. Och så ser det ut över hela fotbollssverige. Inför mer eller mindre varenda kamp står ett gäng tjejer och killar och håller supporterfanan högt. De reser land och rike runt för att stötta sitt lag. För att stötta sina färger. För emblemet. För gemenskapen. De gör det för att hjärtat säger att de ska göra det.

Det är med de välmenande fansen i tankarna man ska läsa texten som Svenska Dagbladets krönikör, Jan Majlard, levererade under söndagsaftonen. I min bransch talar man ofta om PR-värden i artiklar. Visst finns det situationer där devisen "all PR är bra PR" gäller. Men långt ifrån jämt. 

Vi talar ofta om en artikels konkreta värde. Åt endera det negativa, eller det positiva hållet. Uppmärksamhet kan ha positiva konsekvenser. Men för en gruppering (i det här fallet fotbollssupportrar), som är löst sammansatt - utan att för den sakens skulle sakna fasta punkter - kan det bli svårt att replikera på Majlards bullshit. 

Det är här Majlards krönika "Derbyfest? Snarare svarta september?" kommer in. PR-värdet landar på, utifrån något diffusa och relativa affärshemligheter, drygt 1,08 miljoner kronor. I negativ riktning.  Och då räknar jag enbart den analoga artikeln. (Jag utgår från TS:s upplagesiffror och annonspriser från 2011). En miljon kronors varumärkesskada på supportergrupperna som i ur och skur stöttar sitt lag.

Jan Majlard väljer i sin krönika att vinkla derbyfesten mot ett fruktansvärt politiskt och mänskligt öde i 60-talets mellanöstern. Svarta september. Ett litet medvetet frågetecken används i rubriksättningen för att undkomma en frontalkollapsad publiceringsetik. Majlard jämställer i ett svep söndagens fotbollsderby med en komplicerad geopolitisk tragedi som krävde 1600 människors liv. Han menar det självklart inte rakt av, men:
"Nationalarenas sista derby, blev förutom AIK:s snygga andra halvlek och tre mål av Europaklass, en krigsförklaring från fansen.", skriver Majlard - något mindre svävande den här gången.


Supportrarna börjar bli vana


"Läktarvålds"-debatten har pågått under en längre tid. Inläggens saklighet har varierat kraftigt. Ett noterbart bottennapp är bland annat dåvarande länspolismästaren i Stockholm, Carin Götblad, som skrev detta alster i april 2011. En text som får fotbollssupportrar att framstå som satans verktyg. 

Under en paneldebatt i Almedalen några månader senare bekräftar hon att hon aldrig bevittnat en fotbollsmatch inne på Råsunda. Eller på Söderstadion. Eller på Stockholms Stadion. Eller på Ullevi. Eller på Swedbank Stadion, för att nämna några välkända arenor i Sverige. 

Och hon är en av de ytterst ansvariga för polemiken som nu har uppstått.

Kvar står ett gäng eldsjälar och resten av befolkningen som, när skiten verkligen träffar fläkten, inte får läsa ett enda ord om det verkliga huliganvåldet - då krimreportrarna verkligen borde stå i högsta hugg med tangentbord och redaktionstelefon. Att medierna inte rapporterar om detta skapar en besvikelse bland supportergrupperingarna som kämpar för en stämningsfylld - och säker - läktarkultur. Istället får de förlita sig på sina egna för en rapportering om de vidrigheter som bland annat utspelade sig i lördags. De verkliga huliganerna huserar i digitala och mentala sandlådor land och rike runt. Slagsmålen som utbryter är oftast, dock inte alltid, internt bokade uppslutningar. Men det är bara när det sker på öppen gata som rapporteringen kommer fram. Och då slås lagtillhörighet gärna fast, som om det hade något med problematiken att göra. I kölvattnet står klubbarna med ett decimerat varumärke.

När jag ser barn invid den arena jag mest frekvent besöker ser jag aldrig några skräckslagna tårar i deras ögon. Det påstår sig Majlard ha gjort. Vad jag däremot har fått se är barn som hostar sig hesa till följd av polisens missriktade tårgasdumpar

Finns det folk på fotbollsarenor som använder mindre barnvänliga ord? Självklart. Finns det supportrar som inte sköter sig? Definitivt. De är dock få. Patetiska patrask finns i alla grupper. Såväl bland fotbollsfans som folk med våldsmonopol.

Följ mig gärna på twitter: @ehrnberg.