Marblecake Also the Game

Nättroll har de senaste månaderna varit på tapeten i den svenska debatten. Folk rasar över anonymiteten på internet, skribenter förfasas över näthatet som skapas av dessa "troll". Men det är ett olyckligt uttryck, mest för att det beskriver något helt annat än vad det svenska pekfingervals-etablissemanget tror att det betyder.

I TV-serien Trolljägarna springer Robert Aschberg runt med huvudet högt och hänger ut föraktfulla människor. Folk som levererat dödshot över bitvågorna får sota för sina brott. Programmet sätter dit idioter som fått helt vanliga människor att bli vettskrämda. Men de är inte troll. De är mobbare som inte lärt sig socialt umgänge i vårt AFK-liv.

Ett troll är egentligen en person som får Oprah Winfrey att säga ”over 9 000 penises” rakt in i kameralinsen.

Problemet med den lilla semantiska missen är att man, i mitt tyckte, undergräver det riktiga problemet. Unga människor, som ofta har koll på nätet och vet skillnaden, kanske skrattar åt programidén och istället loggar in på Youtube för att glo på sina favoritkanaler. Vuxna individer får syn på programmet i tv-tablån och tänker att ”Trolljägarna” säkert är Ghostbusters i Shrekkostym.

Och när vi som faktiskt bryr oss om nätet får syn på titeln tänker vi på Marblecake also the game. Inte på jubelpuckon som lobbar hat mot helt oskyldiga individer.

För åtminstone jag vill inte att de hot jag fått utstå ska jämställas med en Rick Roll eller trollen som var nära att skicka Taylor Swift till en skola för döva.

Problemen som existerar med internet kommer inte att försvinna för att Trolljägarna sätter dit några individer som inte har lärt sig A och O i sociala interaktioner. Men det sätter dem på kartan.

Inte heller kommer mordhoten att upphöra för att Robert Aschberg, med redaktion, förstår skillnaden mellan hat och nättroll. Däremot kanske folk kommer att inse hur jävla illa det är att människor får utstå rasistiska och sexistiska tillmälen i inboxar runt om i landet.

Så snälla, kära vänner och bekanta, börja kalla mordhotarna för vad de egentligen är: Patetiska patrask i botten av den genetiska tunnan.

Finn åtta fel

Johan Croneman är en man som berör. Onekligen. Och nu är han ute på djupt vatten. Eller, för att uttrycka det lite mer träffande: Nu är han ute på jävligt tunn is på ett lutande plan på väg rakt ned i en galen tunna.

Nu är jag försts inte först på den här bollen. Och förmodligen är jag långt ifrån bäst. Men i lördags fick i alla fall Johan Croneman en krönika publicerad i Dagens Nyheter:

Croneman: AIK:s vd och hans polare har hoppat rakt i galen tunna

Kåseriet tar språng ur ett inslag i Sportnytt. VD:n för AIK Hockey har uttalat sig om snutnoterna. Och Croneman är arg. Riktigt arg.

I ett missmash av skitsnack och felaktiga uppgifter formulerar Croneman sin kritik. Han vill reda ut något, något väldigt viktigt. Han vill berätta att Stockholmsklubbarna inte kan leverera säkra idrottsevenemang. Han tycker uppenbarligen att Bajen, Gnaget och Djurgården ska pröjsa polisen, och det på studs. I sin krönika vill Croneman så innerligt förklara för klubbarna att de borde ha undvikit att starta aktiebolag för att ”kring vilken lagstiftningen i frågan är kristallklar”. För mig personligen är det en gåta varför Croneman lyfte pennan den där kvällen. En än större gåta är hur en redaktör kan trycka ”publish” på den här skiten.

För ingen av Stockholmsklubbarna är vinstdrivande. De (jävligt eventuella) vinsterna går till ungdomssatsningarna inom respektive förening. Men nog fan ska Croneman peka med hela den förlöjligande handen på Gnagets VD och påstå att han stått som ansikte utåt i en propagandamaskin.

Men, för att sammanfatta det snabbt, här är felen i Cronemans krönika:

1. Kameravinkeln. Nästan alla intervjuer görs med den vinkeln i samband med Sport. I enlighet med journalistutbildningen gör det bakgrunden levande. I det här fallet, spelande ungdomar. Bakgrunden är varken propaganda eller ”löjeväckande”, som herr Croneman uttrycker det, utan ett vanligt förekommande drag från TV-journalister. En grupp journos som skribenten bör ha riktigt bra koll på, kan man tycka?

2. ”Ingen, absolut ingen sympatiserar med Peter Biraths slutsats, eller hans ”tvångsåtgärder”: Sjuåringarna skall pröjsa”. Nu är det uppenbart att Croneman aldrig satt sin fot inom 08-områdets ungdomssportsliga gränser. Alla föräldrar vet att det kostar som fan för barn att kicka kula eller glida runt på grillorna. Och jo, herr Croneman, vi är fett många som sympatiserar med Biraths slutsats.

3. ”AIK, och de andra stora Stockholmsklubbarna, har i sin fan-kultur grupper som de inte kan kontrollera, inte någonsin har kunnat hantera, aldrig en enda gång ens vågat stöta sig med”. For real, herr Croneman? Skrev du detta på uppstuds? Årligen har samtliga förmodade anklagade föreningar möten med sina supporterföreningar. Hur dessa ser ut varierar från klubb till klubb, men att det finns en symbios mellan dem är central för båda parter. Den ena handen kontrollerar den andra. Egentligen kan man sluta läsa krönikan vid det här laget, men jag kämpade mig vidare.

4. Nästa stycke handlar om att Stockholmsklubbarna har skyllt ifrån sig de senaste 25 åren. Det förklarar det här ställningstagandet från Djurgården och AIK, i nämnda hockeyvärld – för att bara nämna ett exempel.

5. Nu kommer han fram till lagstiftningen. NEJ CRONEMAN, lagstiftningen är inte kristallklar, annars skulle väl aktiebolag inom underhållningsbranschen pröjsat feta snutnotor redan under dina glansdagar?

6. Croneman definierar sedan, på sedvanlig perfekt juridisk svenska, vilka som innefattas av lagstiftningen: ”kommersiella tillställningar arrangerade av vinstdrivande bolag får stå för sina egna säkerhetskostnader”. Ingen klubb är vinstdrivande för aktieägarna. Eventuell vinst återinvesteras i klubbarna. Främst i nämnda ungdomsidrotter, men det faktumet har han redan toksågat i det första stycket.

7. ”Visa upp er budget, Peter Birath. Ta med dig dina vd-kompisar i de andra klubbarna och ge tittarna och läsarna klara besked: Visa hur mycket ni lägger på elitsatsningar, spelarlöner, bonusar och svindyra spelare (hur mycket kostade Bangura??)” – Det kallas bokslut/årsredovisning/årsmöte. Det är bara att ansöka om medlemskap. Bolagsverket finns också, om du är riktigt sugen. Eller missade du den föreläsningen när det begav sig?

8. Bangura?? Ishockey?? Nuff said.

Slutligen sammanfattar Croneman sitt epos med en sågning av regeringens samordnare i huliganfrågor, Björn Eriksson. DN-skribenten sågar Erikssons metafor om ett tåg på Centralstationen i Stockholm - Croneman skriver: ”Tuff tuff tuff, sedan tufftufftuff”, för att förlöjliga Erikssons yttranden i frågan. I mina öron låter det snarare som att Croneman hoppat på tåget mot sysslolöshetens förtrollade värld.

Protesten som blev till verklighet

Det var dags för invigningsmatch på det nya skryt-myt-bygget i utkanten av Stockholm. Sverige mötte England i en helt onödig fotbollsmatch. Och om det inte hade varit för Zlatans konststycke, hade den här matchen gått till historien som något av det viktigaste som hänt i svensk fotbollshistoria.

Kvällen då den moderna fotbollen till slut tog död på allt.

Den briljante journalisten Erik Niva touchade på det. Robert Laul, som ofta vädrat supportrarnas oro, drev det något längre och skrev inledningsvis: "Riv rymdskeppet och ge oss pengarna tillbaka."

Men ingen av dem vågade konstatera det uppenbara. Varken de eller experterna som orerade i TV-rutan vågade ta på sanningen med en fem meter lång stång. Utan Ibras mål hade debatten varit i full gång nu.

Slipsknutarna besegrade halsdukarna.

För sanningen är att i strömmarna som flödat under Svenska Fotbollförbundets kansli har det här alltid varit målet. En Zlatan som briljerar framför logér och TV-kameror. En Ibrahimovic som får superlativen att ta slut - toppat med ikoniska bilder av en flygande malmöit. Och det hela skulle självklart gärna kryddas med två stackars stolpskott som fått i uppgift att elda på publiken.

Det enda jag väntade på var att Zlatan skulle sula upp tröjan och skrika:
"Are you not entertained? ARE YOU NOT ENTERTAINED?"

"Ta bort alla känslor från sporten..."

Mina damer och herrar. Onsdagens landskamp var inte ett spektakel, det var Golgatavandringen för den svenska supporterkulturen.

49k på sittvärmare. Riddare [sic] på nationalarenans gräs. Bollar som träffar en jumbotron. En vädjan om att sluta kasta pappersvalor. Allt det här till en kostnad av tre miljarder kronor, exklusive mutor.

Jag tvivlar inte alls på att AIK kan få Friends Arena att koka. Bajen kommer definitivt att leverera i Johanneshov, likaså Djurgården. Oavsett lag, vill vi alla se en levande kultur.

Men det roliga med onsdagens match var att vi för ett tag sedan protesterade med tio tysta minuter för att markera hur det skulle se ut om Lars-Åke Lagrell med bihang fick som de ville. Igår blev protesten verklighet. Men vad gör väl det när förbundet fick sin ögonblicksbild som de kan hänga upp på kansliet och njuta av i decennier:

Förbundet har startat en häxjakt
Med lagar som säger så här! 
Ta bort alla känslor från sporten 
För då blir den mer familjär 
Men så länge vi står här på läktarn 
Kommer fotbollen aldrig att dö! 
Supportrar får sporten att leva 
Försök aldrig stoppa vårt stöd! 

Det sköna man kan ta med sig från novembernattens debacle var att Zlatan fick ge SD en fett jävla knäpp på näsan.

#MDMF

Näthat och anonymitet

Under året som gått har mängder av debatter flödat kring näthat och vuxenmobbning i bit-kodernas förtrollade land. Det är på nätet man tydligen finner det bottenlösa hatet, i såväl Twitterstormar som i den offentliga bloggosfären. Dessutom uppges anonymitetens hölje ha gett rättshaverister rätten ( vilket snarare borde benämnas med "möjligheten") att uttrycka sina åsikter hur som helst - och det är förjävla fel, om man ska tro diskussionerna.

Av någon anledning är det främst folk ur det äldre gardet som ventilerat sig i dessa alla-hatar-mig-debatter. "Det kryllar av kräk på internet". Likaså kan man jämställa twittrande människor med alkoholiserade egoister. Debattörer i offentlighetens ljus har fått vänja sig med påhopp, and they hate it.

Men på riktigt, är ni verkligen förvånade?

Och har ni verkligen ingen koll på hur det riktiga näthatet ser ut?

Enter: "Jessi Slaugther". (Inte hennes riktiga namn, såklart).

Lite jävla perspektiv, tack!

När elva-åriga "Jessi Slaughter" kom i kontakt med nätets absolut mörkaste sidor slutade det hela med att hon tvingades leva under polisbeskydd. Slaughters namn, adress, telefonnummer och digitala foton hängdes ut. Reella dödshot följde. Prostituerade skickades till hennes hem. Och hennes far förvandlades till en av 4chan's mest omtalade karaktärer. "Cyberpolice" är nu ett ord som aldrig kommer att försvinna ur det digitala vokabuläret.

Och hon kan inte bara "lämna genusdebatten", vända nätet ryggen eller vandra vidare mot ljusare IP-adresser. Världens galnaste forum hatar henne. Pär Ström kan blocka osympatiskt inställda individer på Twitter.

Eller räkna med ett försvarstal i självaste Dagens Nyheter.

Anonymitet ≠ Ondska

Anonymiteten på nätet har, sannerligen, legat bakom mycket ont. Men också förbannat mycket gott. Reddit är ett jävligt tydligt exempel på det, arabiska våren är ett annat och mIRC är ett (om än något tudelat) femtioelfte exempel på anonyma forum som inte enbart föder ondska.

Aber nein, svenska debattörer ser det som sin rätt att inte bli kränkta. Och det är, för att använda ett jävligt uttjatat ord, "historielösheten" kring anonymitet på the internetz som genererar min irritation.

"Folk tar olika hårt på kränkningar och påhopp" - Ja, det är ju rätt uppenbart vid det här laget.

Att Pär Ström väljer att lägga ned sin medverkan i genusdebatten är faktiskt rätt skrattretande. Den är löjlig. Direkt patetisk. Speciellt i relation till Jessi Slaugther. För kastar man sig in i debatten med att hänga ut två kvinnor för en samlad troll-kår, ja, då får man fan stå ut med att debattörer kallar en korkad.

Hot är förstås förkastligt, oavsett var du står i varje enskild debatt. Att gå under jord på grund av uppenbara troll eller meningsmotståndare är bara ynkligt. Vita Kränkta Tangentbord.

Jag ber bara om lite perspektiv, som sagt.

Hur går vi vidare?

Vad krävs då för att stoppa kränkande kommentarer mot folk som kastar sig in i debatten? Med största sannolikhet måste vi avanonymisera nätet. Men om ni/vi/du/jag vill föra den debatten, då får vi aldrig glömma allt det goda som sprungit ur nätets anonyma vagga:

(Om ni tar illa vid av videoklippet, så kan ni få mer bakgrundsinfo till en av tidernas bästa trollningar här. Men med det sagt, undvik för allt i världen det som försiggår på 4chan.org/b/ och det mesta, men inte nödvändigtvis allt, på Flashback).

Lärdomar

Oavsett hur ni väljer att vrida och vända på det, så följer påhopp och kränkningar i mediemaktens kölvatten. Jag vet själv hur det känns. Innan jag landade i PR-branschen famlade jag runt som journalist. Mordhot förekom. Kommentarer om mitt utseende likaså. Och alla tar dessa aspekter av debatten på olika sätt, men om det var något jag fick lära mig under mina första dagar i 56k-modemets förtrollade land var att vända ryggen till trollen.

"Don't talk to trolls. Because if you do, they win."

"For sale: Baby shoes, never worn"

Stockholm. Huvudstaden. Denna skådeplats för mänskliga öden fascinerar Sverige. Ibland världen. Ibland bara enstaka individer som har vägarna förbi och önskar sig en förbifartsled. Men den kan också förändra människors liv. Som när min mamma blev sjuk och genom sjukdomen träffade min pappa.

Jag är född och uppvuxen på Regeringsgatan 70 A i centrala Stockholm. I ett tegelhus från 80-talet vandrade jag runt på en dagisgård utan biologiska syskon. Jag växte upp som ett ofrivilligt ensambarn.

Till salu: Barnskor, oanvända.

Men jag var aldrig ensam. I mitt kvarter bodde det sex andra ungar, samtliga i min ålder. Och som ensambarn blev dem mina bröder. Mina syntetiska syskon.

Vi levde loppan där på gården med endast ett plommonträd som tecken på den natur som fanns utanför vår vardag. Vår natur bestod istället av grusbeströdda tak, tonade Volvobilar på Malmskillnadsgatan och den där förfärliga betongsvampen på Stureplan. Där vi växte upp kunde man kasta potatismos-bollar på hallickar och köra soft-air-gun-krig i överklassgaraget. Där vi växte upp kunde man vara två våningsplan bort när tragedin knackade på dörren. Och idag delar vi gårdengrabbar på jävligt många minnen. Många tårar. Leenden. Bus. Skräck. Skratt. Och Kärlek.

Under tiden arbetade mina fantastiska föräldrar med jobb som egentligen inte var lämpade för att ägna sig åt barnuppfostran. Mor min flög världen runt som flygvärdinna och min far reparerade ben på Karolinska sjukhuset. Mamma var ofta bortrest, min far midnatts-knegade i offentligvårdens tjänst.

Samtidigt satt jag där som en maskros mitt i den svenska asfaltens epicentrum. Och jag kunde inte vara mer lycklig över det.

För myten om att barn måste leva nära naturen är bara bullshit. Enligt myten ska barn vara mitt i naturen, inte titta på "Mitt i naturen". Och på rak arm kan jag nog inte rabbla upp fler än fem blomarter, men på rak arm kan jag svära på att Falu rödfärg-normen är mer skadlig än vad samhället vågar erkänna.

Ett brandtal till sportjournalistiken

Jag har inte mycket till övers för falufärgade hus på svennebanan-vischan där familjer glor på talang-program från samtidens bottenlösa skitbrunn. Jag får min kultur i samklang med likasinnade på läktartrappor och supporterbarer. Jag älskar den där rullande sången och de hesa halsarna. Ingen av killarna eller tjejerna som jag brukar stå bredvid har en chans framför Idoljuryn, men ändå sjunger de vackrare och med mer inlevelse än någon i musiksverige (med undantag för Thåström). Och så ser det ut nästan vart du än befinner dig i fotbollens Sverige.

När jag skrev det här satt jag på ett tåg på väg mot Göteborg. Vi mellanlandade i Hallsberg. En liten håla mitt i ingenstans där lokförare tar rökpauser och Pressbyrån levererar korvar från helvetet. Det är människorna där jag tänker på när felrapportering uppstår i de svenska medierna. Det är människorna utan insyn vars verklighetsuppfattning jag räds – tror de verkligen att killen jag sjöng med senast det begav sig skrek sig hes och sen vevade cykelkedjor? Anser de att hon som blev avstängd tillhör den absoluta avgrunden av mänskliga fack? Tror de att jag är en vandrande massaker som bara väntar på att se ett nytt klubbmärke att mörda?

Medierna måste ansvara för kvalitén

På den tiden då jag var sportchef på Nyheter24 var vi ensam draghäst från supporterperspektivet bland mediesveriges redaktioner. Drakarna bjöd titt som tätt på enstaka artiklar. Precis som de gör idag. Men då som nu levererade de aldrig tillräckligt. Istället var man tvungen att vända sig till andra kanaler för givande alster i ämnet. Och så är fallet fortfarande.

Just nu råder det stiltje i läktarkulturdebatten. SVT-repet har sågats. Jan Majlard-krönikan är överstökad. Debatten dör inte där, debatten måste ständigt hållas vid liv.

Och så länge vi behandlas som överkörda pissmyror i samhällsdiskussionen krävs det att vassa pennor på stora tidningar gör sitt. Och inte bara en gång i kvartalet. Många journalister som vanligtvis härjar runt bland ekobrotts-klubbar på kontinenten behöver se gräsrotsengagemanget i vitögat. Debattörer och tyckare måste bevittna klubbarnas kamp för att uppnå maximal säkerhet och fansens egna bromsklossar mot dumdristiga idioter. Grävrävar på redaktioner runt om i landet bör rikta sitt förakt för supporterkulturen mot Sverigescenen, inte flaggviftande skönsångare från knegarklassen.

Alla vill vi att våra rivaler ska falla som överkörda käglor där ute på gräsmattan. Alla vill vi innerligt att de ska torska, att de ska bli förnedrade. Vi vill se deras spelare dansa utan taktkänsla och utan poäng. Men på läktaren vill vi ändå att deras trumma ska få ljuda och att deras öldränkta strupar ska få sjunga.  Därför är Svenska Fotbollsupporterunionen en fantastisk organisation. Det är därför man bör följa vad som sker i motståndarnas organiserade läktarföreningar. Inte för att läsa om deras ångest eller segerrus – även om det självklart skänker glädje eller smärta – utan för att se att övergrepp mot fans även sker på Norra stå, Sofialäktaren eller vart nu än fansen befinner sig i övriga Sverige. Våra klubbmärken lyser i olika färger, men våra sångröster skulle avfärdas exakt lika snabbt av Idoljuryn. Och den underliga förbrödringen borde vi lyfta mer än vad vi gör idag.

Mot den moderna fotbollsjournalistiken

Det är sanslöst trist att vi trampar vatten i debatten. Att vi inte kommer framåt. Idag finns det mycket information om läktarkulturen på bloggar, Svenskafans eller i olika forum. Men ändå felrapporterar medierna när det vankas uppmärksamhet om läktarens roll i fotbollssverige. Ta ert jävla ansvar, är ni snälla!

Det finns självklart de som trycker på rätt tangenter på Sveriges redaktioner. Men är skadan redan skedd? Har Hallsbergsinvånarna lyssnat för mycket på TV4-profilen Lennart Ekdal? Har de läst för mycket Jan Majlard i sina dar' för att någonsin förstå hur det verkligen ser ut? Jag är rädd för det.

Och jag är inte ensam om det.

(Följ mig gärna på Twitter: @ehrnberg)

Bosse Hansson och dinosauriekollegiet

Så var det dags igen för nästa gigantiska snedsteg i det svenska mediebruset. Bosse Hansson, som för övrigt är ett levande bevis för att en pressläktare inte är en karantän mot klubbkänslor, hoppade i söndags jämfota över vår mentala PK-ribba. Tack vare Hansson fick vi än en gång bekanta oss med vardagsrasismens bottenträsk. Med hjälp av ett synnerligen korkat ordval förvrängde Hansson synen på en jävligt lång – och stundom fantastisk karriär.

För nu måste man väl fråga sig vad sa han sade när Costa Rica dunkat in 2-1 mot Sverige under VM 1990. Vad sa han egentligen när rampljuset och miljömikrofonen inte längre riktades mot honom?

Ingen kan förstås veta. Ingen annan än Hansson vet vad som då flög ut ur hans mun.

Vardagsrasismen kan anta många olika former. Och bomberna han droppade på Råsunda ska självklart kritiseras. De ska kritiseras jävligt hårt. Må så vara att Hansson inte är rasist, men ordvalet dryper av ett kolonialtänk från andra sidan Dackefejden.

Som vanligt när mediesandlådan levererar brainfarts från helvetet så briserar Twitter likt en debatt i det brittiska parlamentet. Idioter finns självfallet överallt. Inte bara längst in i Flashbacks katakomber.

Dagens idioter vidhöll att man ska se Bosses klavertramp ur ett mänskligt perspektiv, att han kommer från en svunnen tid. "Det är inte rasism, det var så det så man talade när de växte upp". JA MEN VAD BRA DÅ! DÅ LÅTER VI SKITEN BERO!

För samtidigt ladeSportbladet upp en artikel där Hanssons vänner i dinosauriekollegiet vädradesitt obehag gentemot stormen. Göran Zachrisson, floskelkung tillika golfkommenteringens evige förkämpe, droppade följande sägning:

- Snart vågar jag inte säga kvinna förrän någon antifeminist säger något, det är fullständigt idiotiskt som det har blivit.

(Vad nu en antifeminist är?)

Bara för att dessa herrar växte upp i en tid då inställningen till icke-svenskar såg väldigt annorlunda betyder det inte att deras ordval inte är rasistiska. För ”svartingar” är nog fan ord jag inte vill höra om folk i min närhet, även om jag kan bli bättre på att säga ifrån när den typen av verbal diarré träffar fläkten. Att Zachrisson räds feministerna och PK-maffian får han stå för själv. Men han måste fatta att utan ett samhällsmässigt engagemang, så hade följande löpsedel fortfarande florerat på gator och torg:

Själv är jag sanslöst glad över att slippa se den här skiten i dagens samhälle. Och det är vårt gemensamma samvete, låt oss kalla det för "spattigheten", som driver den frågan framåt.